Mentorssamordnarträff  var det häromdagen. Varje distrikt i Missionskyrkan har en mentorssamordnare som ser till att lämpliga personer får utbildning för att sen kunna vara ett stöd för församlingar och SMU-föreningar som vill komma ett steg till eller som behöver ta sig tid att gå in i en process kring någon särskild fråga.

Mentorerna kan sägas gå in under ett större parably som vi kan kalla församlingsutveckling. NFU – naturlig församlingsutveckling – är ett redskap till hjälp som många mentorer är utbildade i att använda. Och många församlingar använder dem och kommer vidare. Och ni som inte gjort det – vänd er till distrikten!

Nu har jag kört fast på ordet utveckling. Det finns väl inget sammanhang eller för den skull ingen individ heller som kan säga att man inte vill utvecklas. Det finns sådana kurser för allt. Personlig utveckling, organisationsutveckling… Och så finns församlings och föreningsutveckling – för vems skull? Är det inte risk att vi fastnar i att utveckla oss själva så mycket att vi glömmer vad det ska vara bra för? För individer finns en uppsjö av kurser och litteratur. Jag blir lite orolig när sådana högar växer hos människor. För en församling eller SMU-förening måste utvecklingen alltid ha till syfte att sträcka sig längre.

Visst ska gemenskapen fungera och utvecklas men aldrig bara för sin egen skull. Då blir det inveckling istället för utveckling. Om vi ska satsa på utveckling så måste det vara för att vi vill växa och bli bättre på att erbjuda tro och församling. Om vi ska satsa på utveckling så måste det vara för att mycket tydligare bli en levande kraft i samhället. Kyrkan är mission. Det går inte att välja eller välja bort för kyrkan är aldrig till för sin egen skull. Utveckling bara för församlingens skull räcker inte.

Ja, jag har lånat många ord här från Missionskyrkans verksamhetsmål det kommande året men det har jag gjort för att det är bra ord. Men det räcker vare sig med ord eller utveckling om det inte gör skillnad i människors liv.