Det händer något med ens tanke och förståelse när man gör något nytt. I den församling som jag tillhör har vi ett par gånger det senaste året valt att flytta på vuxna istället för att flytta på barnen.

Jag tänker på gudstjänsten (märker att jag gärna skriver om det när jag kommer åt, om gudstjänsten alltså).  Första gången när vi kom på att vi skulle göra så var när vi skulle ha en temagudstjänst om barn. Någonstans föddes frågan – varför är det alltid barnen som ska gå ut ur kyrksalen och göra något annat när det blir predikan? När den tanken väl slagit rot blev vi tvungna att pröva.

Sagt och gjort – vi ordnade ett rum för predikolyssnande. När det blev dags traskade de vuxna som ville lyssna på vuxenpredikan en trappa ner. Barnen och många vuxna stannade kvar för en predikan för flera sinnen än syn och hörsel. Kanske blev det fifty fifty fördelning. Och sen dess har vi vågat en gång till.

Jag är inte säker på att barnen skulle vilja ha det så jämt. Inte de vuxna heller. Men en slags omvändelse blev det för mig.  Också i kyrkan är det oftast med självklarhet som vuxnas behov kommer först. När den ekonomiska krisen rister i vårt samhälle så sparas det på skolan etc. Vid köbildning ser jag alltför ofta vuxna med självklarhet gå före barnen.

I England finns ett nätverk med teologer som arbetar med frågan om hur barnen och deras liv än mer behöver påverka den gängse teologin. Läs mer på www.childtheology.org.

För visst var det så att det var någon som sa att Guds rike tillhör barnen och som plockade fram ett barn som förebild… Tänk om det betyder något mer än det vi gör nu i våra gudstjänster och i teologin.

Ulla Marie