Så här dags på året är det tid att plantera.  Affärerna är fyllda av blommor i mängd. Temperaturen stiger och det växer och växer! Rabarberna är riktigt stora redan på vår tomt och krukan med timjan på farstukvisten doftar när jag rör vid den.

Missionskyrkan vill också plantera, kanske blommor, men än mer församlingar. På några platser i vårt land gror det och det finns trädgårdsmästare i form av pionjärarbetare som är där och vattnar och pysslar och ger en massa omsorg.  Vi möttes häromdagen i gruppen som arbetar med nystart och omstart av församlingar. En del rapporter berättar om stilla växt. Några församlingar har bildats – andra är på gång. På några ställen har vi genom åren fått se att det inte riktigt höll. Andra platser kanske kan bli med trädgårdsmästare så småningom, för människor känner sig kallade att arbeta just med pionjärt arbete.

Ingen skulle kunna få mig att tro att det är enkelt med trädgårdsarbete. Ingen får mig heller att tro att det är enkelt att starta nya församlingar i Missionskyrkan. Men det verkar gå. Slitsamt är det och tålamodsprövande. Jag tror att det krävs särskilt uthålliga människor till detta. Men jag känner stor tacksamhet till dem som vågar anta utmaningen.

Och så är det i grunden tryggt att precis som i trädgården är det inte vi människor som förfogar över växten. Det är ett under när det växer, ett livsunder. Gud inte bara gav växten, som Pauls skriver, utan Gud ger växt. Det sker både i dessa församlingsplanteringar som i vanliga missionsförsamlingar med mer än hundra år på nacken.

Och om vi försöker öppna alla våra sinnen för vad vi kan göra för att vårda denna växtkraft, på nya orter och i gamla församlingar, så kanske, kanske blommar det riktligt när sommaren kommer. Hopp om detta har jag, särskilt i planteringstider.

Ulla Marie