Stod och väntade förgäves på bussen som skulle ta mig till tunnelbanan och vidare till jobbet i morse. Den buss jag tänkt ta kom inte – det gjorde inte jättemycket. Första dagen med vintertidtabell (varför måste det heta så…) och man får väl ha lite förbarmande.

När nästa buss kom möttes jag av en av ”mina” gamla ettåringar från SMU-tiden på 90-talet. (Ettåringar är ett begrepp inom SMU - under många årtionden har de jobbat som ungdomsledare över hela landet.)

Lite bonus med ett känt ansikte på förarplats. Ännu mer bonus blev det när han blev stående en liten stund på sista hållplatsen före tunnelbanan. Det visade sig att han väntade in en kille, som inte kunde skynda sig lika mycket som den genomsnittlige bussåkaren. Det kändes gott. Någon kanske blev lite stressad. Jag blev stolt. En sån busschaufför vill alla ha, en gammal ”ettåring”. Tack Stefan! Det blev en god start på arbetsveckan.

Ulla Marie