Jag ska de närmaste dagarna göra en liten turné med olika nedslag i Missionskyrkans liv. Först blir det en samling med en del medarbetare i Göteborgstrakten som arbetar med att vara kyrka utanför kyrkan. Inbjudna till det är personer som har sin tjänst, åtminstone delvis, utanför kyrkans väggar, som på sjukhus, fängelse, universitet, idrott, polis, frivilligcentraler mm. Där görs fantastiska insatser. Mission i mycket god mening.

Sen åker jag vidare till Musikkårsförbundets 60-års jubileum i Jönköping. Så mycket musik av god klass, så mycket gemenskap, en sån plantskola för unga människor. Hur många musiker och andar kulturarbetare som helst har rötter i Missionskyrkan. Hur många människor som helst har funnit gemenskap, tro, upplevelser genom församlingarnas musikliv!

Färden går därefter vidare till distriktsmöte i Kristinehamn där SMU 100 år ska uppmärksammas. SMU som ungdomsrörelse – inte många ungdomsrörelser i Sverige kan mätas med det engagemang som funnits igenom dessa 100 år. När jag ser hur equmenia jobbar med tre ungdomsförbund för att stödja och utveckla allt det lokal så blir jag bara lycklig.

Hur i hela friden gör vi för att tydliggöra allt detta goda som sker i och genom vår kyrka och dess församlingar och ungdomsföreningar? Tänker särskilt på denna utmaning i relation till två företeelser. Under 15 års tid har bidragen från staten till samfunden legat stilla – samtidigt har ett fantastiskt arbete utförts ur ett samhälleligt perspektiv. Vad är det värt? Vad skulle hända om alla slutade? Den andra företeelsen: hur tar vi initiativ i relation till media så att allt detta goda får ta plats?

Jag som i grunden är en obotlig optimist känner mig lite uppgiven när jag läser tidningsrubrikerna just nu.

För övrigt tycker jag att d:et i samfundskyrkan är riktigt bra. Rotat på marken, kontakt med himlen, korset som lysande symbol. Och så en rund gemenskap, helhet, jorden. Det finns ju flera ord med d i …

Ulla Marie