Som så många andra på min arbetsplats är jag på väg till Örebro den här veckan, med både förväntan och vånda. I Missionskyrkan har vi ett par svåra frågor att arbeta med och som kan locka fram behovet av att känna att jag är inte som de – eller de är inte som jag. Det handlar om vägar mot en ny kyrka och frågan om samkönade äktenskap.

Det är inte utan att jag tänker att den här konferensen kan bli ett test på hur vi klarar att hantera olikheter. Inte som jag – är det hotfullt eller spännande? Orkar jag med att andra inte tycker som jag i viktiga frågor, att andra inte tror som jag i viktiga frågor? Jag hoppas ju att vi ska fortsätta att vara en kyrka där olika tankar och tro kan rymmas under ett stort tak. Och jag hoppas att det blir signum för den nya kyrkan också. Men veta kan jag inte förrän vi är där.

Inte som jag. Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, … eller som tullindrivaren där. Så bad den rike mannen i templet. Undrar om inte en del av oss, åtminstone jag, som åker på konferens, skulle behöva be en bön om att inte be som den rike mannen i Lukas 18. Hur var det nu tullindrivaren bad. Gud, var nådig mot mig syndare. Det önskar jag att vi skulle kunna be – inte för att känna sig nedtryckt utan för att i realism be om ödmjukhet inför människor som inte tycker som jag, som inte tror som jag, som inte är som jag.