Sextiotalisterna tar över i Unionskyrkan i Estland

När Unionskyrkan i Estland höll sin årskonferens under sista helgen i mars var det valen av ny ledning för samfundet som nog tilldrog sig mest uppmärksamhet. Ny president blev Meego Remmel, pastor och universitetslärare i Tartu. Han fick 95 % av rösterna. Ingen ytterligare var nominerad. Enligt kyrkans stadgar är det presidenten som ska föreslå vicepresident och Meego Remmel hade bett pastor Viljar Liht från Kohila att bli med i teamet. Generalsekreteraren är den tredje personen i kyrkans ledning. Han väljs av den nya kyrkostyrelsen (egentligen äldste-styrelsen), men det sägs redan vara nästan klart vem det blir eftersom presidentens ord väger tungt även där och han har gjort sitt val. Av ledartrion är endast generalsekreteraren anställd, de båda andra är förtroendevalda.

Unionskyrkan heter egentligen Unionen av Evangeliskt Kristna och Baptistiska Församlingar i Estland. Den har nästan tio tusen betjänade, varav sex tusen är medlemmar. Den avgående trojkan tillhör en äldre generation som fått sin utbildning och kämpat på under sovjettiden. De kommunicerar på estniska, ryska och tyska men inte på engelska. President har varit Joosep Tammo som är pastor i Pärnu. Han hade avböjt att fortsätta som ledare för kyrkan. Men utan tvekan kommer han att förbli en ledargestalt med sin uppskattade predikostil och sin träffsäkra samhällsanalys.

Det är ett ungt team som nu tar över, födda på sextiotalet och ändå med rötterna djupt i den varma och traditionella fromhet som präglar Unionskyrkan. Det fanns ingen som helst markering hos Meego Remmel under konferensen som kunde antyda en ny inriktning för kyrkan. Över huvud taget var debatter och frågor från delegaterna mycket hovsamma. Detta ska inte övertolkas, det handlar mer om en kultur av stor respekt och artighet där man inte utmanar med starkt avvikande åsikter, åtminstone inte offentligt i ett årsmöte.

Två grupper var nästan osynliga under årskonferensen: de ryskspråkiga delegaterna och kvinnorna. Undantaget var ett panelsamtal som leddes av Toivo Pilli, rektor för kyrkans teologiska seminarium. Han hade plockat med två kvinnor och en rysk pastor i panelen och såg till att de fick ordet. Det var nästan märkligt att höra en kvinnoröst offentligt och ett inlägg på ryska, med tolkning till estniska förstås.

I budgetdebatten brände det till lite, i all artighet. Budgeten bestod bara av siffror, inget resonemang utifrån kyrkans antagna femårsplan: Vad ligger bakom siffrorna av strategi och prioriteringar? Endast vaga svar gavs. Särskilt gällde frågan: Om vi ska satsa på barnen och ungdomarna, hur speglas det i budgeten? Just nu kämpar Pille Havakats i stort sett ensam på kyrkans barn- och ungdomsavdelning. (Det finns inget ungdomsförbund.) Hon är en av få offentliga kvinnliga profiler inom kyrkan och har en otroligt stor arbetsbörda med ansvar för kyrkans barntidning (den enda kristna barntidningen i Estland), läger, söndagskoldagar etc. Tjänsten som ungdomssekreterare är vakant och dess vidare finansiering osäker. Detta är en viktig fråga som det nya, yngre ledarteamet inom kyrkan utan tvekan kommer att ägna stor uppmärksamhet åt.

Årskonferensen inramades av gudstjänster och vacker sång och musik. Höjdpunkten var fredagskvällens konsert, då Schuberts Mässa i G-dur framfördes av körer och musiker från flera baptistförsamlingar och lutherska församlingar i Tartu. Konferensen hölls i den nya vackra Salemkyrkan (se bilder: www.ekklesia.ee) Vid en av gudstjänsterna sjöng Salems egen ungdomskör moderna lovsånger. En av körsångarna var Meego Remmel! Minst lika härligt var det när orgelmusiken brusade och alla sjöng den traditionella sången: Än lever våra fäders tro, och än den ger åt hjärtan ro… Härligt var det också att tänka på alla från Sverige och andra länder som gjort det mäktiga kyrkbygge möjligt som idag är Salemkyrkan i Tartu. Inklusive kyrkorgeln som en gång ljudit i Sätra Brunns missionshus.

Bertil Widén
Europasekreterare
Svenska Missionskyrkan