Mission - Utveckling - Lärande

MUL-kursen från Lidingö är i Indien som en del i sina studier. Här kommer reseintryck från de 12 ungdomarna som besöker Indien och Hindustani Covenant Church, tillsammans med bl a vår Asiensekreterare P-O Sveder Renklint.

1 oktober 2003 Puna

Det är jätte skönt att vara här på UBS igen. Det tror jag att vi alla känner.
Idag har vi diskuterat med Steven David, Shekar Sin och Sheila om frågor vi har om församlingens arbete på de olika orterna.

Efter lunch åkte vi med vår ”kära” bokbuss på studiebesök till Osho community. En slags New Age  rörelse. Där fick vi först titta på en video med Osho (rörelsens grundare) om hur hemskt det är i världen och sen kom det en kille i rött, som alla där, och skulle guida oss runt. Vi gick en promenad under tystnad på 15 minuter. Fick se trädgården och ”pyramiden”, ett hus byggt som en svart pyramid. Efter fick vi ställa frågor.

Det kändes väldigt flummigt och han kunde eller ville inte svara på våra frågor.

De trodde på pyramiden som lösningen på världens problem: i botten har man mat och basbehov, i byggnaden var köket längst ner. När basbehoven var fyllda kunde man meditera, så på övervåningen var det meditationsrum. Allt för att hitta sig själv, en inre frid eller kanske frihet från medvetandet, som han sa. Vi hade svårt att förstå och det kändes väldigt flummigt och fel.

Vi frågade om de inte gjorde något för alla de behövande runt omkring. Han svarade bara att man måste hitta sin inre frid och vara självcentrerad. Att delta i Oshos verksamhet var inte gratis heller. För en icke indier kostade medlemskapet 1050 rs (210 svenska kr.) och en helg på centret 4500 rs (900 kr.) Deras hemsida är www.osho.com

Efter detta besök åkte vi till kontoret och sedan fanns det tid att gå runt i Pune, framför allt på huvudgatan M G Road. Det regnade lite hela kvällen, bra, det behövs.

Det fanns också tid för en del shopping där en del handlade mer, andra mindre. Slipsar, punjabis, cd-skivor, tyger, skor, smycken, ja allt man ville. Det mesta är mycket billigare här än i Sverige och presenter är alltid kul att införskaffa. Pruta gör man inte eftersom det är vanliga affärer med fasta priser. När man handlar brottas man med en inre konflikt. Vi möter så många tiggare i alla åldrar. Barn som är smutsiga, folk utan kanske armar och ben, någon har ett litet barn på armen, en del bara sträcker ut handen. Det gör ont i hjärtat, men man blir även lite uppretad för ofta är tiggandet organiserat där några får tigga och samla in pengar till en ledare. Tiggeriet är satt i system av många och tiggarna får själva inte del av det vi ger. Därför är det bättre att ge till ett projekt eller en organisation som gör en längre insats.

Efter besöket på M G Road hade P-O beställt bord till oss på Pizza Hut! Oj, oj, vad alla var glada, mätta och belåtna efter det. Det var verkligt gott att som omväxling få något annat än ris, dhall och chapati, som vi vanligen får lunch och middag. Så nu är kroppen på topp!

Själen försöker fortfarande smälta alla intryck.

Malin Löwendahl