19/9 2003

Tjugo över sju på morgonen ringde värdinnan i matklockan. Efter en stillsam frukost fick vi ledig tid och vi/jag gick för att sova igen.

En dryg timme senare kom bokbussen och vi gav oss iväg. Vi åkte till ett slumområde. Där fick vi ett välkomnande som vi nog aldrig kommer att glömma. På marken, där vi gick, hade barnen skrivit WEL-COME och ritat vackra mönster. Och när de såg oss komma sprang de mot oss och kastade röda blomblad över oss. Efter några hälsningsfraser blev vi inbjudna in i ett litet hem där SVF-arna Ida och Karin väntade på oss tillsammans med några från trakten. Vi satte oss på marken eller på lådor och barn kom in och satte sig, så många som fick plats. Barnen hälsade oss: ”Hej, hej, hemskt mycket hej!” Sheila (HCC) presenterade arbetet som de arbetar med och olika barn berättade vad de jobbar med, hur långa arbetsdagar de har och om de haft någon utbildning. Efter lite sång, tal, berättelser, bön och indiska sötsaker var vi tvungna att tacka för oss och rusa vidare till nästa projekt.

Nästa projekt låg i byn Indirawadi. Först fick vi se hur en läkare undersökte invånarna utan att de skulle betala något för det (ordnat av HCC). Kvinnor, män och barn stod i kö utanför ett litet hus i en trång gränd. Efter det träffade vi några kvinnor som tillverkade fått hjälp att tillverka kuvert och pärmar.

På eftermiddagen gjorde vi en shoppingrunda i närområdet, vilade lite eller spelade spel.

Efter lite eftermiddags-chai hade Rev. Shekar Singh en lektion med oss i en av United Bible Seminarys lektionssalar. Han berättade om HCC och om deras verksamhet och projekt. Vi fick höra om HCC:s program, målsättning och hur HCC är kopplad till Svenska Missionskyrkan. 

 Jonas Eriksson