|
Mission - Utveckling - Lärande
MUL-kursen från Lidingö är i Indien som en del i sina studier. Här kommer reseintryck från de 12 ungdomarna som besöker Indien och Hindustani Covenant Church, tillsammans med bl a vår Asiensekreterare P-O Sveder Renklint.
Rampurwadi
Plats: Ett 10-tal byar kring Rampurwadi i norra Maharashtra, med basläger i Savergoan.
Tidpunkt: söndag den 21 sept – söndag den 28 sept.
Handledare: Monish Keshgar, socialarbetare HCC.
MUL-are: Sara Stjernberg, Jonas Eriksson och Elin Waller.
Söndag 21 september 2003
Sen kväll, efter 6 timmars skumpande i indisk långfärdsbuss plus ytterligare 2 timmars skumpande i jeep, nådde vi byn Savergoan som skulle bli vårt basläger för resten av veckan. Väldigt trött men förväntansfulla stupade vi i säng.
Elin Waller
- - - - - - - - - -
Måndag 22 september 2003
Området där vi bodde var så annorlunda mot för det Indien vi tidigare sett. Det var lugnt och fridfullt. Inga bilar som tutade, inga avgaser, inga ihärdiga försäljare, inga tiggare. Visst finns det många som är fattiga där, men ingen tiggde. Det som hördes var syrsor, koskällor, cykelplingor, träden som vajade i vinden, bufflarna som brölade… Vi bodde på ett hostel som drivs med hjälp av Finnspångs missionsförsamling. Hostellet är till för pojkar i åldern 6-15 år som av olika anledningar inte kan bo hemma. En del barn hade mist en förälder, några hade alkoholproblem i familjen eller så var familjen för fattig för att ta hand om barnen. Några av pojkarna åker hem under loven, annars bor de på hostellet och går i skolan i närheten. De bor enkelt. De får mat, skolböcker och skoluniform, men i örigt får de klara sig mycket på egen hand. Vi MUL-are hade eget rum med två sängar och delade dusch och toalett med pojkarna. Duschrummet bestod av fyra väggar, en dörr, ett fönster, en kallvattenkran, en hink och en skopa. Endast. Toalettstolen var cerisrosa och spolades med hjälp av en vattenfylld hink. Det var lika spännande varje gång att se om toalettpapperet skulle försvinna eller ej. Men det fungerade fint. Allt fungerade fint. Det blev bara lite omständigare än vad man är van vid. I ett hus på samma gård bor vår handledare Monish Keshgar tillsammans med sin fru Sonita och deras två döttrar.
Efter lite sömn, en kall dusch och frukost bestående av chai, vitt bröd, ägg och bananer (standard i detta land) kände vi oss betydligt fräschare än kvällen innan. Vi började dagen med en kort introduktion kring byarna i området. Hur såg det ut innan HCC började sitt arbete där 1995? Vilka projekt har HCC varit med och startat upp och vad gör HCC idag?
Efter lunch åkte vi ut och tittade på olika brunnar och dammar som HCC tagit initiativet till att bygga. Med hjälp av dessa öppna brunnar har man lycktas ta till vara på regnvatten och på så sätt hjälpt många jordbrukare med vattenförsörjningen under torkan. Vi tittade även på skogsplanteringsprojekt i Rampurwadi och besökte djungeln. Precis som i Djungelboken, det finns till och med tigrar. Vi såg aldrig några tigrar med däremot apor, papegojor, ormar och en mängd insekter. På kvällen lekte vi med pojkarna. De var så glada, positiva och outtröttliga. Vi lekte svenska lekar med dem och sjöng svenska rörelsesånger, de lärde oss några indiska lekar och sjöng sånger för oss. Efter leken åt vi middag hos familjen Keshgar och gick därefter, trötta med glada, och la oss.
Elin Waller
- - - - - - - - - -
Tisdag 23 september 2003
Efter frukost besökte vi byaskolan för de yngsta barnen. Pojkar och flickor satt tillsammans på golvet och vi satt med dem en stund. Tyvärr förstod vi inte så mycket, de hade maharathi just då. Läraren, som även var engelsklärare, pratade ingenting med oss. Konstigt. Vi var i skolan ungefär en halvtimme. För kort tid för att hinna skaffa sig en ordentlig uppfattning. Men de som har råd låter inte sina barn gå i byaskolor utan skickar hellre iväg dem till någon stad för att gå i medium school.
Klockan 11.00 skulle det vara utbildning för jordbrukare på gården där vi bodde. Lite före 11 började folk att droppa in. Klockan 13.00 började det. Så är det i Indien och ingen av de 110-120 jordbrukarna som väntade verkade irriterade eller otåliga. Jordbrukarna lärde sig om gödsling för bättre skördar.
På eftermiddagen regnade det så vi kunde inte göra så mycket. När pojkarna kommit hem från skolan ville de såklart att vi skulle leka med dem. Och vi ville också leka. Eftersom det regnade blev det inomhusaktiviteter. Vi vek pappersfigurer, spelade carambol, de ritade teckningar till oss, vi visade bilder och berättade om Sverige. Det var svårt men samtidigt lärorikt att kommunicera med dem. De kan väldigt lite engelska, men det märks att de vill förstå, de vill lära sig. Med väldigt enkel engelska och mycket kroppsspråk gick det ändå hyfsat. Men oj vad roligt det vore att kunna maharathi, deras språk.
Elin Waller
- - - - - - - - - -
24 september 2003
Vi gick upp ganska sent. Det var en regnig dag, vilket betyder att vi inte kunde åka någon längre sträcka på de dåliga vägarna, eller att vi kunde gå ut på fälten.
När vi inte har något program kan vi bli ganska rastlösa. Under dessa stunder brukar vi lyfta skrot, eller leka med pojkarna från hostellet. Idag spelade vi Karambol. Det är som att spela Korong men med fingrarna i stället för köer. Vi har även suttit och filosoferat och haft tid för eftertankar och samtal med varandra.
Men ett projekt var vi i alla fall med om. En man från trakten hade som hobby att samla på ormar. Och han kom nu till byns samlingslokal för att lära byborna något om ormar. Lokalen var ett litet mörkt hus med några få fönster. Vi fick sitta på varsin stol bredvid orm- mannen och byborna fick trängas på golvet så många som fick plats. Resten stod utanför och trängdes vid dörröppningen. Orm-mannen hade en resväska iklätt ett kamouflagetyg. I väskan låg tygpåsar och burkar med ormar i. Han började med att ta upp och visa ofarliga- relativt ofarliga ormar. Han visade vad som kännetecknade just dem så man vet att det inte är någon fara ifall man skulle stöta på dem. Sen visade han dem giftiga och visade vad som kännetecknar dem. Han berättade också vad man skall göra om man blir biten av någon av ormarna. Han förklarade att det inte fungera med några religiösa ritualer för att klara sig, utan att man måste strypa den kroppsdelen och bege sig till någon som har motgift, t.ex. han.
Efter lektionen hade han en liten privat lektion för oss hemma hos Monish. Då fick vi hålla i många av ormarna själva.
Jonas
- - - - - - - - - -
25 september 2003
På morgonen deltog vi i pojkarnas morgonsamling. Det var som en morgonandakt som de hade varje dag.
Efter frukost gick vi till de yngsta av pojkarnas skola (samma som vi besökt tidigare). Vi fick titta på ett tag och sedan berättade vi om Sverige, sjöng rörelsesånger och visade bilder från Sverige. Vi fick servera dem deras lunch.
Efter lunch åkte vi till en farmare som fått hjälp av HCC att lägga ett bevattningssystem.
Han odlade majs, sockerrör, bomull, ingefära. Han bjöd oss på grillade majskolvar efter vårat besök på farmen.
Hemma igen tvättade vi vid gårdspumpen. När vi stod där och tvättade stannade massor av pojkar som var på väg hem från skolan. De stod och tittade hela tiden medan vi tvättade.
Lite senare lärde vi dem leken Monster och Ynk. Det är en jagalek med ljudeffekter. Killarna tyckte det var jätteroligt. Och de vuxna som tittade på hade minst lika kul.
Jonas
- - - - - - - - - -
26 september 2003
På morgonen tog Monich med oss ut på fälten bakom hans hus. Långt ut bland fälten låg några små hyddor. Där bedrevs HCC:s getprojekt. Man lånar en get och lämnar tillbaka ett kid. På så sett får HCC tillbaka de getter de lånat ut och kan låna ut till nya. Det var massor av kor där också och jag tror det fungerade lika med korna.
Lite senare kom ett tjugotal kvinnor från en by i närheten för att lära sig stöpa ljus. Det var som ljutna formar som man fäste vekar i och hällde i stearin och vipps hade de 100 fabriksgjorda stearinljus att sälja.
På eftermiddagen lekte vi ute med killarna, men sen blev det blåst och regn, så då gick vi in och spelade Karambol.
Jonas
- - - - - - - - - -
27 september 2003-10-10
Vi besökte ännu en farmare som fått utbildning av HCC till att förbättra odlingsmetoderna. Stolt visade han oss runt genom bomullsfält och grönsaksodlingar. Där fanns ett enormt bevattningssystem där vattnet pumpades upp genom en jättebrunn, vidaregenom rör genom fälten. De besprutar och skördar för hand, så det går ändå åt några anställda, ca 15 i skördetider.
Farmaren bodde i en liten hydda mitt i ett fält, tillsammans med sin fru och mamma. Därinne bjöds det på chai (det indiska, sliskigt söta teet), samt egenodlade jordnötter.
En stor del av bomullen skickas vidare till väverier runt om i Indien och resten exporteras. Grönsakerna säljs på lokala marknader. Farmaren berättade stolt att avkastningen har ökat väsentligt efter att han deltagit i HCCs träningsprogram.
Sen bar det av till byn Lamantamba, där stammen Banjana bor. Där träffade vi några fömånstagare av microcrediter, som är enkla lån med ingen eller minimal ränta som fattiga människor kan få för att kunna starta upp något eget. I Lamantamba hade det startat två handelsbodar, en mjölkvarn och en reparationsbod för elektroniska prylar. Barnen i byn sprang leende efter oss runt i byn och försökte prata med oss på sin fåordiga engelska. Kvinnorna med det typiska stamfolksutseendet bad att få bli fotograferade och tittade sedan fascinerat på resultatet i digitalkamerans fönster.
Vi besökte också en sykurs för kvinnor, som varar i 6 månader. Syftet är dels att stärka dessa kvinnor genom att ge dem möjlighet att öka på familjens ofta magra inkomst, samtidigt som de får en meningsfull uppgift. På kvällen åkte vi till Rampurwadi där det finns en församling kristna, som blivit omvända efter en väckelse som skedde där en tid tillbaka, och som spred sig till grannbyar genom människors ivriga vittnande. Vi fick vara med då ungdomsgruppen hade möte och sjöng och bad tillsammans. Sen fick vi vara med fru Shelar (som varit i Sverige) och fläta bambukorgar, sittandes på golvet i det enkla tegelhuset. Elektriciteten fungerade inte (vilket händer ganska ofta på den Indiska landsbygden), men den tända brasan spred både ljus och härlig doft, där vi satt och myste och pysslade bland människor och getter.
- - - - - - - - - -
28 september 2003
Vi blev skjutsade av Monish till staden Arangabad, där vi skulle övernatta hos pastorn, och nästa morgon åka vidare till Puna. På vägen dit stannade vi vid Alora Caves, som är gamla hinduiska och buddistiska uthuggningar i bergen, allt från gudafigurer till tempel som man kunde gå in i. Det kändes konstigt att plötsligt få vara turister, men vi var mycket imponerande av de handhuggna mästerverken. Vi besökte även Bibi Ka Maquaba, kopia av Taj Mahal (som vi ska besöka i Dehli). På kvällen hade församlingen ett möte bara för oss, där vi blev sedvanligt mottagna med blomsterkransar, och mycket värme. Kvällen avslutades med en underbar middag hos pastorn och hans fru, som var med och åt, vilket är ovanligt i Indien. Vi skrattade och skojade och en av gästerna öste ständigt upp mer mat åt oss, tills magarna började värka.
Sammanfattande tankar från fältstudieveckan.
Vi har haft en annorlunda, men otroligt, spännande och lärorik vecka. Jag har blivit starkt berörd av det engagemang som finns hos Monish och Sunita och de andra HCC-arbetarna. Vi har sett tydliga exempel på hur man med ganska enkla metoder kan förbättra människors levnadsstandard och samtidigt stärka dem som individer genom att de själva får bygga upp sin inkomst. Det gick inte att ta miste på den stolthet och förnöjsamhet som fanns hos de människor som fått tagit del av den hjälp HCC erbjuder, t.ex utbildning och microcrediter. HCC arbetarna hittar ständigt på nya projekt, då behoven är oändliga, och även som kristen grupp har de stor respekt i ett område där hinduismen är så stark. Spännande var också att se hur otroligt primitivt människor kan leva och ända verka ganska nöjda. Jag funderade mycket över hur vi själva lever och vad det egentligen är som skapar lycka. Många frågor, men inga självklara svar.
Fyllda med positiva upplevelser och möten hoppade vi än en gång på den skakiga bussen, som skulle föra oss tillbaka till Puna. På ditresan hade vi gjort misstaget att sätta oss längst bak i bussen, ovetandes om att Indiska bussar saknar stötdämpning, och flög högt i varje liten gupp. Erfarna Indienresenärer som vi numera var satte vi oss långt fram. Kvar på stationen stod fyra av våra nyfunna bekanta, glatt vinkandes efter oss. Jag insåg vilken förmån det är att få resa som vi gör och möta människor i deras vardag, som så många gånger är främmande den vardagen vi lever i hemma i Sverige.
Sara Stjernberg |