Ska jag sälja mitt barn?
- Tycker ni att jag ska sälja mitt barn?
En ung kvinna tittar vädjande på oss och sedan ner i sitt knä där hennes lilla flicka ligger.
- Jag har fått flera erbjudanden nu och mina grannar tycker att jag ska sälja henne. Vad ska jag göra?
Vi sitter tillsammans med en stor skara kvinnor i en av de byar i Bihar där Hindustani Covenant Church, HCC har arbetat sedan översvämningen i slutet av augusti. Det var en biflod till Ganges som svämmande över och fick vattnet att ta en ny riktning vilket orsakade denna stora katastrof som kallats den värsta på 50 år i Indiens historia. Över 2,7 miljoner människor drabbades i 15 av delstatens 38 distrikt. Trots sin stora omfattning har det varit ganska tyst i utländska media.
HCCs akutinsatser vid översvämningar brukar vanligtvis vara i tre månader. Då har i regel vattnet sjunkit undan, nya brunnar har borrats, hus har reparerats och människor har kunnat att så sakta återgå till sina vanliga liv igen. Givetvis med stora förluster och med svåra minnen som fortfarande behöver tid att läkas. Men fälten har åter kunnat odlas igen och man har sett en möjlighet att ta nya tag.
När jag besöker några av byarna i Bihar tre månader efter att vattnet strömmade in här så är situationen fortfarande lika svår som då. Den damm som brast i Nepal har ännu inte lagats. Det gör att det fortfarande rinner till nytt vatten i vissa områden. För att ta sig ut till de byar där HCC arbetar har vi fått åka båt, vadat i knähögt vatten samt balanserat på både stock och sten där vägarna försvunnit och broar rasat. Flera som vi träffar har bott kvar här sedan vattnet kom; de första veckorna bodde de på hustaken. Andra har nyligen kommit tillbaka efter en tid i katastrofläger. Från HCC har de fått en del förnödenheter och torrvaror, men den maten räcker inte länge till. Många är sjuka i feber och diarréer. Det stillastående smutsvattnet som täcker stora delar av fälten är en stor källa till sjukdomar. Folk vet att de bör koka dricksvattnet, men när det inte finns tillräckligt med bränsle så är det i praktiken inte alltid möjligt. HCCs sjukvårdsteam har därför haft en viktig uppgift i att regelbundet besöka alla byar för undersökning, rådgivning och medicinering.
Folket i dessa byar lever av att odla vete, majs och ris. De flesta har en egen bit mark och arbetar därutöver som daglönare på större jordbruk. Det kommer dock ta minst ett år innan det går att odla i området igen – två till tre år hävdar en del. Vattnet har fört med sig stora mängder sand, så även där fälten nu ligger torra så är de inte odlingsbara. En del män har gett sig av till närmsta stad i jakt på arbete, men alla vill inte lämna sin familj när situationen i byn är så svår.
HCC uppmuntrar nu kvinnorna att gemensamt börja med tillverkning av olika slag. Några grupper har redan formats där de fått en symaskin och hjälp att komma igång med sömnad. En kurs i ljustillverkning är också en idé som kommit upp. När vi är på besök är det par hundra kvinnor som samlats för att höra mer om dessa grupper. Kvinnorna är inte vana att röra sig utanför hemmet, än mindre att vara med och påverka i byn, så att de plötsligt står i centrum för HCCs insats och kommer att bli en viktig del i familjens och byns överlevnad är en stor förändring för dem - och för övriga i byn. Framöver hoppas HCC kunna hjälpa även männen att komma igång med sina jordbruk igen.
Att situationen är desperat blir tydligt i mötet med kvinnan med den lilla flickan. För knappt hundra svenska kronor funderar hon på att ge upp sitt barn, med hopp om att det ska rädda både barnet och övriga i familjen. Flera kvinnor i samlingen bekräftar att barn redan har försvunnit från området. Att så snabbt som möjligt hjälpa dessa människor att få en inkomst är vad HCC prioriterar nu. Med stöd från Sida har Missionskyrkan nu också kunnat ge ett fortsatt stöd för katastrofarbetet fram till april. För ca 900 000 kr kommer man bland annat kunna ge tak över huvudet till 100 familjer och fortsätta sjukvårdsarbetet.
Rut Lindén
 |
|
|