Dom tar våra träd!
resebrev från Anna Ljung 2007-01-23

"Dom tar våra träd!" Rösten i telefonluren är upprörd och orolig. I ropet finns även upplevelsen av frustration och maktlöshet. Det är inte första gången vi hör denna vanmakt. Vi förstår hans vädjan om närvaro och stöd. Snabbt ändrar vi dagens planering och ger oss iväg till Umm Salamuna, en by söder om Betlehem, längst stora vägen till Hebron.

På väg till byn får vi ett liknande samtal. Våra följeslagarkollegor i Jerusalem har just fått veta att ytterligare ett palestinskt hus i östra Jerusalem är på väg att demoleras av israeliska soldater. Kollegorna undrar om vi kan komma, men vi är redan på väg till andra palestinier som förlorar det som är deras. Jo, förluster av träd, hus med mera sker hela tiden även om vi bara får vetskap om en bråkdel.

"Dom tar våra marker. Dom vill också ta oss och kontrollera oss, våra tankar. Det här är den värsta ockupationen i hela världen!" Jag minns orden från ett tidigare besök i byn då Jumaha, en av männen, uttryckt sin frustration med dessa ord. Vanmakten då det ena efter det andra tas ifrån en, allt från ens ägodelar till ens väsen.

Ute på markerna möter vi Mahmoud Zwahra, som ringt oss, och hans vänner nämligen ett hundratal palestinska män, tonårskillar och barn. Mahmoud är en ledargestalt inom organisationen The Wall Resistance Popular Community of the Southern Villages of Bethlehem. Några av ansikten känner vi igen sedan tidigare. Männen, som alla är palestinier, står stilla på en kulle. Bredvid står ett tiotal beväpnade israeliska soldater. Strax innan vi anlänt hade ett par grävmaskiner ryckt upp träd och plöjt upp jorden. I högar ligger de uppryckta träden. Träd som aldrig mer kommer att ge frukt. Mahmoud berättar att sammanlagt har över 70 000 vinbuskar, mandelträd och olivträd grävts upp sedan grävmaskinerna intagit området. Kvar på den torra jorden ligger bara några grenar och rötter. Utan träden upplevs marken tom och naken.

Soldaternas uppgift är att hålla undan markägarna, palestinier som redan vet att deras möjlighet att påverka ockupationsmakten är starkt begränsad. Vi frågar soldaterna hur deras tillstånd ser ut. De unga värnpliktiga killarna visar upp ett papper på hebreiska som förklarar att marken är en stängd militär zon. För bönderna är detta mark som de äger, länge vårdat och levt av, marker de kallar sina. Något tillstånd att rycka upp träd och skövla marken verkar inte finnas. Frustrationen är påtaglig. Lika påtaglig är palestiniernas beslutsamhet att agera fredligt, att inte använda någon form av våld.

Det är då det händer. Männen använder ett av sina viktigaste verktyg. Snabbt ställer de sig tätt bredvid varandra med armarna ödmjukt i kors. Mannen med den vita klädseln och huvudbonaden ställer sig framför, böjer ner huvudet och börjar. Han ropar till Gud som han kallar Allah. Alla männen ber tillsammans. Några av de få kvinnor som dykt upp ber också lite längre bort. Jag gör som dom, vänder mig mot öster och ber till Gud på mitt sätt. Min bön består inte av många ord, snarare tystnad, sorg och litenhet.

En av de stora organisationer som ger information om expansion av bosättningar och om murens utsträckning är Peace Now, en israelisk organisation som inte är statlig och inte heller förespråkar våld. Peace Now uppger att här på marken i Umm Salamuna planerar den israeliska staten att bygga stängsel och en säkerhetsväg, därför tar man nu upp träd och skövlar marken. I närheten av byn expanderar den stora bosättningen Efrata. The Movement For Religious Aliya's uppger att Efrata nu består av 8000 invånare men planen är att den ska bosättas av 20 000. Frågan är om dessa invånare vet att de bosatt sig på mark ingen israel äger, vilket bland annat Peace Now uppger. Läs mer på  www.peacenow.org.il och www.tehilla.com



Bosättningar, muren/stängslet och vägar byggs hela tiden och försvårar därmed vardagslivet och framtidsutsikterna enormt tydligt för den palestinska befolkningen. Hus, träd och mycket annat förstörs. Mitt team och jag kan inte göra stora förändringar. Det vi kan göra är att vara närvarande, personligt närvarande och som en del av en internationell närvaro, se med våra egna ögon, fotografera, ställa frågor, skaffa kunskap och berätta vidare. Kan vi dessutom ge en gnutta hopp, har vi gjort ett hjältedåd i en situation där hopp är efterlängtat och svårfångat . Vill du vara med och skapa hopp på ditt sätt, är du mer än välkommen!

Anna Ljung

Anna arbetar för Sveriges Kristna Råd (SKR) som Ekumenisk Följeslagare inom Kyrkornas Världsråds Ekumeniska Följeslagarprogram i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttryckts här ovan är helt och hållet personliga.