Mod och hopp
Anna Ljung 2007-05-10

Sedan början av mars är jag tillbaka i Sverige. När jag ser tillbaka på mina tre månader i Israel/Palestina känner jag stor tacksamhet och glädje över möjligheten att ha fått var där. De många människor jag lärde känna som välkomnade mig in i deras hem och berättade om sina liv gav mig en större inblick i vardagslivet och konfliktens komplexitet. Det blev många pratstunder, ett oändligt antal koppar te, besök i många olika byar och tid med både ungdoms- och kvinnogrupper. Mycket tid ägnades även i flyktingläger, men främst vid den hemska mur som skiljer israeler från palestinier, och inte minst palestinier från varandra.

Det var inte lätt att vara i Israel/Palestina, ett av vår världs många områden i konflikt. Men mitt i allt upplevde jag att jag var på helt rätt plats just då. Jag kände att jag hade kommit rätt och att jag fick vara med och göra en skillnad. Mitt team och jag bidrog med en positiv närvaro. Vi fick vara med och ge hopp in i vardagslivet. Vår enkla närvaro och att vi stöttade det lokala fredsarbetet betydde något. Såsom närvaro egentligen alltid gör, om vi vågar nöja oss med närvarons enkelhet.

När jag ser tillbaka är det väldigt många människor som dyker upp i minnet. Låt mig berätta om fyra speciella personer som jag mötte och som berörde mig djupt.

Mohammed, en muslimsk 10-årig pojke i byn Umm Salamone. Han föddes med en sned fot som läkarna försökt operera men minst ytterligare en operation behövs. Hans familj bor trångt i en enkel liten lägenhet som är väldigt kall under vintern. Mitt emot står grunden till ett stort bättre hus men byggarbetet kan inte fortsätt på grund av brist på pengar som ett resultat av den omfattande arbetslösheten. Trots att vi inte hade ett gemensamt språk kunde Mohammed förmedla till mig hur glad han var varje gång jag besökte honom, hans systrar och föräldrar.

Marwan, en muslimsk palestinsk fembarnspappa i Betlehem. Tillsammans med sina kollegor på ickevålds organisationen Holy Land Trust arbetar Marwan med att stärka det palestinska folket nuvarande situation och inför framtiden. Det sker bland annat genom utbildning och stöd till projekt. Marwans engagemang och hängivenhet i sitt arbete kunde ingen ta fel på. Han tror på människans positiva kraft och att det palestinska folket tillsammans kan skapa en framtid. Barn i min församling har ritat teckningar som jag skickat till Marwans fem barn, för att de ska veta att det finns barn i Sverige som tänker på dem.

Seham, en muslimsk palestinsk trebarnsmamma i byn Al Walaja. Hon och hennes familj bodde i ett hus på mark hon fått av sin pappa. För andra gången på ett år demolerades familjens hus på grund av att den israeliska staten planerar att bygga vidare på muren just där huset står. Familjen bor i en tillfällig lägenhet och framtiden är högst oviss. Seham blev en av mina själsvänner och vi håller kvar kontakten.


Georgetta, en kristen palestinsk fembarnsmamma i Betlehem. Både hon och hennes man har suttit i fängelse, den officiella anledningen var deras medlemskap i PLO. Hennes man är konstnär men kan inte försörja sin familj. Eftersom arbetslösheten är stor, rörelsefriheten låg och livet för den kristna minoriteten svårt, lämnade han Betlehem för tre år sedan. Under min sista vecka i Betlehem fick jag veta att Georgetta och barnen hade både skaffat visum och flygbiljetter för att lämna Palestina. Den enda utvägen de såg var att försöka starta ett nytt liv i ett annat land, hela familjen tillsammans, men som flyktingar.

Ofta tänker jag på dessa personer, deras familjer och sammanhang. Undra hur deras dag varit? Vilka var deras glädjeämnen respektive svårigheter idag? Kommer Muhammed någonsin att kunna springa utan stora problem? Vilka nya projekt har Marwan startat och hur går det? Var kommer Seham och hennes familj att bo i framtiden? Hur går det för Georgetta och hennes familj som flyktingar?

Min bön är att deras tankar om morgondagen ska innehålla mod och hopp, två förhållningssätt som är nödvändiga när man försöker gå från en svår livssituation till en framtidstro, från konflikt till fred, från ockupation till respekt för mänskliga rättigheter. Mod och hopp!

Anna Ljung

Anna arbetade för Sveriges Kristna Råd (SKR) som Ekumenisk Följeslagare inom Kyrkornas Världsråds Ekumeniska Följeslagarprogram i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttryckts här ovan är helt och hållet personliga.

"Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred". Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet: Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.