Vi reste på samma flyg till Tel Aviv. Jag satt närmast mittgången och på andra sidan satt två kvinnor, en i medelåldern och en yngre. Jag misstänkte redan vid starten från Wien att de var kristna. Den äldre kvinnan gjorde ett litet, men dock tydligt, korstecken när motorerna rusade upp i toppvarv. Under största delen av flygningen sade vi nästan ingenting till varandra. Vi kom i samtal först vid inflygningen till Tel Aviv och fortsatte sedan genom kontrollen ända ut till taxin.
Det visade sig vara en mor och hennes dotter. Båda bodde i en by i norra Israel. De var inte judar, utan kristna palestinier. De talade engelska medan modersmålet var arabiska, men de kunde också hebreiska.
När jag frågade vilken kyrka de tillhörde fick jag först ett skratt till svar. Förklaringen till skrattet kom snabbt för flygplanet hade just nått "gaten" och folk började ställa sig upp. Mamman hade växt upp som grekisk ortodox men gift sig med en romersk katolik och i och med detta konverterat till katolicismen. Dottern hade alltså växt upp som katolik men var nu förlovad med en grekisk ortodox ung man. Hon planerade att vid giftermålet bli grekisk ortodox. Så skratt igen. Med ens blev mamman allvarlig och sade att om ett katolskt äktenskap inte håller, utan skilsmässa är enda utvägen, är det lämpligt att konvertera till ortodoxa kyrkan, skilja sig där, och sedan om man vill kan man gå tillbaka till den katolska.
Så fortsatte samtalet medan vi väntade på väskorna, genom passkontroll och säkerhetskontroll ända ut till taxin om vad Svenska Missionskyrkan har för kontakter och intresse i Israel och Palestina och om hur det är att vara palestinier och kristen i egentliga Israel.
Barriären och militärkontrollen
Tänk att få fira gudstjänst i Betlehem igen! Jag hade noga lagt råden på minnet hur jag skulle resa från Jerusalem till Krubbans torg i Betlehem. Jag kollade att jag hade passet med och startade tidigt. Bussen vek dock av strax före militärkontrollen vid Tantour och gick mot Hebron. Nåja, tänkte jag, det är ju inte långt dit, så jag får väl ta en buss tillbaka även om jag missar gudstjänsten. Bussen gjorde en sväng upp mot Beit Jala, men jag avråddes från att gå genom kontrollen där. Vi fortsatte ut på huvudvägen mot Hebron igen, svängde sedan av och nådde vägs ände. Jag fortsatte gatan framåt till fots över en stenhög mitt i den uppbrutna gatan mellan salustånd, bussar och taxis tills gatan blev farbar igen. Där väntade minst ett 50-tal taxibilar på passagerare. Jag tog en till Betlehem.
Väl vid Krubbans torg skyndade jag in i Födelsekyrkan, hann med en stund i gudstjänsten, fotograferade nere i kryptan vid födelseplatsen och styrde kosan tillbaka över torget, förbi moskén, uppför stora affärsgatan till Syrisk ortodoxa kyrkan. Där hade gudstjänsten just börjat. Den blev livlig. Det var underbart att få delta trots att jag inte förstod orden. Liturgin var på arameiska, Jesu vardagsspråk, medan predikan var på arabiska.
Vid männens kyrkkaffe gick det bra med engelska. Där fick jag hjälp att reflektera över Betlehemsbornas svåra situation på grund av avstängningarna och utegångsförbuden när något allvarligt inträffat. För dem är barriären oerhört frustrerande och hindrande i det dagliga livet, för alla transporter och för handeln. Jag hade kunnat ta mig mellan Jerusalem och Betlehem utan att passera en militärkontroll. Det kan de också göra ibland, men de vet inte när militären slår till och vad det kommer att innebära för dem och det de eventuellt bär med sig?
Slutsatsen blev att barriären inte byggts av säkerhetsskäl utan för att stjäla mark, kontrollera handeln, ekonomin, ja allt liv på Västbanken och i Gaza.
Människornas situation är svår och vi får genom besök, volontärer och fredsarbetare stödja de goda krafter som arbetar för en hållbar fred och vänskapliga relationer mellan folken i området.