Muren och vägspärrarna
resebrev från Anna Ljung 2007-02-19

Byggbranchen är stor i Israel. Det största byggprojektet sedan ett par år är muren. Den israeliska staten benämner den ”säkerhetsmuren”. Många kallar den ”separationsmuren” på grund av konsekvenser muren medför. Bland de många graffitimålningarna på själva muren används ofta ordet ”apartheidmuren” och gör därmed en koppling till Sydafrika. Jag väljer att göra som FN och SEAPPI (som jag arbetar för) det vill säga kalla den "muren".

I sin informativa artikel i Dagens Nyheter den 4 februari 2007 skriver Michael Winiarski att den 72 mil långa muren, som till största delen består av ett högt stängsel, är mer än ett byggnadsverk och dess funktion skiljer sig från många andra berömda murar såsom Kinesiska muren och Berlinmuren.

Eftersom jag är uppväxt i Visby innerstad gör jag kopplingar till den ringmuren. Sedan århundraden ger ringmuren den vackra staden en intressant historisk prägel som lockar turister. Visby ringmur skapades för att skydda människorna därinne från de där utanför, främmande från både landsvägen och sjövägen. På ett jämförbart sätt är den israeliska muren idag till för att ”skydda” människorna på ena sidan från okontrollerat besök av människor och införsel av varor från andra sidan.
 
I muren här finns massvis med vägspärrar (checkpoints) som man måste igenom för att komma till andra sidan. Det är främst palestinier som är i behov av att ta sig genom muren eftersom muren på många ställen separerat dem från bland annat deras arbetsplatser, skolor, åkrar, moskéer, kyrkor, vänner, släktingar och inte minst deras möjligheter till sjukvård inklusive BB. Israelerna är inte i samma dagliga behov av passage eftersom deras arbetsplatser, skolor etc huvudsakligen finns på samma sida muren som deras bostäder. Däremot ska man inte glömma att det finns israeler som har vänner på andra sidan muren och även religiösa platser de inte kan besöka.

För att komma till andra sidan krävs tillstånd. Det finns olika tillstånd, bland annat arbetstillstånd, sjukvårdstillstånd, tillstånd för speciella religiösa högtider och märkligast av allt; tillstånd att bruka sina egna åkrar. Förutom tillståndet ska även ett identitetskort visas upp en eller flera gånger innan man får passera.



En av de största vägspärrarna finns mellan Betlehem och Jerusalem, kallad Gilo 300. Somliga personer har tillstånd att passera 24 timmar/dygn, men vägspärren är inte öppen hela dygnet. Gilos officiella tid för öppning är klockan 05. Under mina besök vid Gilo de senaste två månaderna har vägspärren alltid öppnats 10, 20 eller t.o.m. 30 minuter senare. Varje arbetsdag köar cirka 500 palestinska män utanför Gilo för att så fort som möjligt komma till arbetet. Somliga bor dessutom i byar utanför Betlehem vilket gör resan ännu längre.

Vid Gilo ska man passera tre stationer. Först ska man visa upp sitt arbetstillstånd. Därefter besvisa att man inte har med sig något farligt, vilket innebär att man tvingas ta av sig skorna, jackan, bältet, klockan och placera tillsammans med sina övriga metallföremål på rullbandet vid en metalldetektor. Ger koftans dragkedja ifrån sig ett litet ljud måste även den kontrolleras. Till sist ska ens identitetskort godkännas via en dator och tillståndet granskas. Vid den tidiga morgonrusningen kl. 05-07 tar hela processen ungefär en timme för en palestinier. Under den tiden passerar över 3000 palestinska män och ett 50-tal kvinnor och barn. De tjänstgörande unga värnpliktiga soldaterna är endast 6-8 stycken. Om muren inte fanns skulle dessa palestinska män, varav majoriteten är fäder, först kunnat sovit en stund till, därefter ätit frukost med sin familj och sedan tagit sig från den första heliga staden till den andra, en vägsträcka på cirka en mil.

För en tid sedan besökte jag västra delen av Västbanken och byn Jayyous där systemet för vägspärrarna är annorlunda. För byns 3000 invånare fanns tidigare fyra grindar genom muren. Idag har de återstående tre grindarna dessutom kraftigt begränsade öppettider. Till exempel är byns södra grind öppen 15 minuter under vardera morgon, lunch och kväll och trafikeras främst av bönder. Det gäller att planera sin tid och inte minst se till att djuren man eventuellt har med sig är medgörliga!

I byn Nu’aman utanför Jersualem bor runt 25 familjer, varav jag besökt fem. Byn är isolerad på grund av muren, som även här är i form av elstängsel. Efrata, en israelisk kvinna aktiv i fredsorganisationen Ta’ayush berättar att myndigheten gjorde en lista över byns invånare, men av någon anledning fanns inte huset längst bort med. Därför har familjens äldsta dottern, som pluggar på universitetet, haft svårt att passera vägspärren. En eftermiddag blev hon inte insläppt i sin egen byn. Tack vare Efratas möjlighet att dels förklara på hebreiska för soldaterna, dels hävda den unga kvinnans rättighet att komma hem, kunde hon senare på kvällen till sist komma hem, en rättighet många av oss tar för givet.

Den 9 juli 2004 kom internationella domstolen i Haag med sitt rådgivande uttalande om muren. Domstolen hade funnit att Israels byggande av muren på palestiniskt ockuperat området strider mot internationel lag. Utifrån vad jag har sett, hört och upplevt här är det för mig uppenbart att muren inte skapar större förutsättningar för en rättvis fred. Och att internationella domstolens yttrande måste få konsekvenser.    

Anna Ljung

Anna arbetar för Sveriges Kristna Råd (SKR) som Ekumenisk Följeslagare inom Kyrkornas Världsråds Ekumeniska Följeslagarprogram i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttryckts här ovan är helt och hållet personliga.