Hur kan vi - trots allt -
bli hyfsat bra förvaltare av skapelsen?
Marine Hedström-Rojas funderar i samband med återkomsten till arbetet i Costa Rica efter ett kortare besök hemma i Sverige.

Strax efter att vi anlände till Sverige tog jag med våra tre flickor till Astrid Lindgrens museum i Stockholm, Junibacken, och det var verkligen speciellt att få visa dem detta. De har i princip bott hela sina unga liv i regnskogen i Costa Rica, och att nu kunna få uppleva lite av den fina tradition av barnlitteratur som finns hemma i Sverige var speciellt.

Ni må tro att det var spännande för dem att få åka i linbanan där man blickar in i olika miljöer från de kända barnböckerna. Vid ett tillfälle tog sig vagnen, som vi satt i, plötsligt ner i en källarvåning, där en jätteråtta med en enorm svans dyker upp och man riskerar att falla ner i en kaffekopp, också den i jätteformat. Ja, vi kände oss plötsligt väldigt små och var alltså hemma och hälsade på hos Nils Karlsson Pyssling, som ni kanske minns är det den där lilla, lilla pojken, en av Astrid Lindgrens många sagofigurer. Vi fick för en stund känna oss lika små som han.

När vi åkte fram i denna linbana slog det mig plötsligt att det är precis samma känsla jag kan få i Costa Rikas regnskog. Man känner sig så liten och nästan obetydlig inför de gigantiska träden och den oerhörda mångfalden. Från altanen på baksidan av vårt hus i Costa Rica har vi en fantastisk utsikt. Där breder de regnskogstäckta bergen ut sig och blir en del av den stora Talamancabergskedjan. Då känner jag mig ibland som om jag var i Nils Karlsson Pysslings storlek och sitter i något som liknar ett jätte stort broccolifält. Det är så stort och omfattande och man känner sig mycket liten inför denna ofattbara natur som skapelse uppvisar.

Vad man ser från vår altan är alltså ett stort regnskogsområde, en orörd, så kallad primär tropisk regnskog, nationalparken Barbilla. Och det extra spännande med den, är att det var en stark kristen opinion som bidrog till att rädda området. I Sverige går arbetet kring nationalparken och de omkringliggande skyddade områdena under projektnamnet ”Kyrkornas regnskog” därför att det var ett antal kyrkor i Sverige, däribland Svenska Missionskyrkan, som bidrog med resurser av olika slag för att förverkliga detta projekt – att rädda ett stycke tropisk skog, närmare bestämt 13 000 hektaren (det motsvarar en yta som utgör ca en tiondel av Öland). Nu är detta orörda djungelområde under nationellt skydd. Innan området slutligen blev nationalpark hade det många hot hängandes över sig. En bekant kom att kalla nationalparken och dess fantastiska förevisning av biologisk mångfald för ”ett fönster mot skapelsen”. 

Efter att det regnat, som det ofta gör i djungelskogen, spänner regnbågen ut sin halvcirkel och det känns som strimmorna från denna nästan landar på vår altan. Det brukar få mig att tänka på vad min vän och medförfattare till fyra skolböcker, som vi skrivit tillsammans på hans indianspråk cabécar, sa en gång: ”När regnbågen visar sig på himmel är det tecken på att ett barn föds och det är jordens sätt att hylla ett nytt liv”. Ovidio, som han heter, tillhör alltså ett jägar- och samlarfolk, som lever i och av naturen. Trots att sättet att uppfatta verkligheten är olika och att våra liv skiljer sig på många sätt, så finns det ju ändå gemensamma skärningspunkter. I bibeln står det om hur regnbågen påminner oss om förbundet mellan Gud och jorden. På mitt sätt att tolka detta handlar det om relationen avseende vårt uppdrag att förvalta jordklotet. Visst borde vi hylla vår skapare genom att ta väl vara på jorden.

Kring frågor som rör vår relation till miljön har vi mycket att lära av jägare och samlare. Cabécar är en folkgrupp med en kultur och ett politiskt system som har mycket att tillföra och lära oss av mänsklig visdom. De har en viktig grundläggande övertygelse: den som slösar bort eller förstör det som naturen ger, förstör livet självt. För dem är allt som tillhör jorden heligt. Det skolboksprojekt, som jag arbetar med, bidrar till den lokala Nairistiftelsens övergripande mål – att skydda det tropiska ekosystemet.

Jag hade inte varit hemma i Sverige på hela tre år och märkte hur det under detta besök plötsligt var relativt lätt att få starkt gehör för projekt som sätter miljön i främsta rummet. Äntligen! Miljötemat är verkligen på tapeten. Många känner att NU är det allvar av. Nej, vi har inte skött uppgiften som förvaltare så bra, det kan vi väl alla vara överens om. Att ombesörja någon annans egendom är förenat med stort ansvar. Jag är inte så förtjust i att låna saker av andra, för alltid lär något gå sönder. Men trots en sådan rädsla att kanske imte på bästa sätt sköta andras egendom, har vi ändå av vår Herre fått förtroendet att vara förvaltare.

I just Costa Rica har Svenska Missionskyrkan sedan ett tiotal år tillbaka gått till konkret handling i förvaltandet av skapelsen och man samarbetar alltså med miljöstiftelsen Nairi. Bibelns texter visar oss att förvaltarskapet inte bara gäller vissa delar av våra liv, utan det gäller totalt hela vår varelse av ande, själ och kropp. Nairistiftelsen har gett ut läroböcker för låg och mellanstadiet för att indianska barn som går i statliga skolor, ska få en chans att bättre klara av sin skolgång, där man annars möter det för dem, främmande språket spanska, som mayoritetsbefolkningen i Costa Rica talar. Meningen är att barnen även skall lära sig att läsa och skriva på det egna språket och få ta del av den egna kulturen i sin skola. Genom att på det här sättet tillföra kunskap, kreativitet, självkänsla och identifikation kan den nya generationen öka sitt deltagande i samhället och förhoppningsvis få möjlighet att själva bestämma mera över sin framtid, i förlängningen ta ansvaret för sin närmiljön, det vill säga regnskogen, det ekosystem som utgör deras hem.  

En kontinuerlig delaktighet av en kyrka, som finns med i de vida och ofta svårare sammanhangen, det gör att man både ökar sin internationella förståelse och kan vara delaktig - och därmed också kan se framtiden an på ett både ljusare och aktivt sätt. Samma positiva känsla upplevde jag starkt i Sverige under våren när jag såg hur människor till exempel valde rättvisemärkt kaffe och ihärdigt fortsatta att fråga efter rättvisemärkta varor, även i affärer där det ännu inte finns sådana alternativ. När vi därmed väljer att inte hålla tyst om orättvisor, blir en röst och stöd för de svaga i både det lokala och internationella samhället, vågar stå upp för det vi tror på och när vi inte ger upp försöken att medvetandegöra vår omgivning i sådana här viktiga frågor - då tror jag att vi är hyfsat bra som förvaltare av Skapelsen.

Marine Hedström-Rojas