Alfredo och Zeneida går i första klass i Bukërískolan. Bbukërí betyder groda på det lokala cabécar-språket.

Barnen tillhör den första årskullen som får ta del av de nyutgivna skolböckerna på deras indianska modersmål cabécar. De tittar nyfiket igenom sidorna som är fulla av tecken och bokstäver som de ännu inte lärt sig. De tittar på fotografier från Tapirfloden där de själva brukar fiska, tvätta kläder och bada. De pekar på bilder av djur och växter som de känner så väl till. Alfredo skrattar åt sin äldre systers, liksom andra cabécar-barns fantasifulla teckningar som illustrerar texterna. 

Alfredo och Zeneida bor i Costa Ricas regnskog och tillhör alltså jägar- och samlarfolket cabécar. Böckerna som barnen tittar i, har tagits fram av den costarikanska Nairi-stiftelsen i samarbete med Svenska Missionskyrkan.

Nairi-stiftelsen är i första hand till för att värna om ett stort regnskogsområde på cirka 13 000 hektar, som i Sverige kallas för Kyrkornas Regnskog – och som sedan år 1998 utgör Barbilla nationalpark i den sydöstra delen av Costa Rica. Nairi-stiftelsen är en miljöorganisation som sätter människan i centrum för sitt arbete. En analfabetiseringskampanj resulterade bland annat i ovan nämnda skolböcker. De används idag av närmare 3000 cabécar-barn i klass 1-4 och representerar det första material som någonsin publicerats på barnens eget modersmål.

 

Tidigare har indianbarnen i de costarikanska skolorna fått nöja sig med att det lilla som skrivits och tolkats kring deras historia har sammanställts av andra, det vill säga icke-indianer ur den ”vita”, spansktalande majoritetsbefolkningen. Om man botaniserar bland den litteratur där skolbarnen får lära sig något om landets indiangrupper, möter man det mesta av västerlandets fördomar. Men när cabécares själva berättar blir perspektivet ett helt annat.

De ”kärnämnen” som ligger till grund för alla texterna, uppgifter och övningar i de nya skolböckerna är teman, som under de många arbetsseminarier och som arrangerats med cabécares i olika åldrar, är centrala för cabécarfolket.

Exempel på dessa är klantillhörigheten, den muntliga traditionen, respekten för förfäder och äldre personer, för naturen och respekten för den ”energi” som verkar där, jakten på villebråd och religiösa tabu-regler.

Skolboksprojektet startades 1996 på gräsrotsnivå, det vill säga det utarbetades tillsammans med cabécares; tre av sammanlagt fyra författare är cabécar. Det kan nämnas att en av dessa författare var själv analfabet då projektet startade, vilket ger en inblick i vidden av processen.

Skolböckerna har ett stort värde för den kulturella identiteten. Cabécar-mannen Severiano Fernández, som är en av författarna säger:

- Vi har fått lära oss att förtränga och osynliggöra vår egen kultur, och detta förtryck har institutionaliserats under en lång tid. Det leder till att vårt folks självaktning och identitet successivt brutits ned och harmonin med naturen försvagas. Som en följd av detta har en rad identitetsproblem uppstått.

Efter årshundranden av kolonialism har det nu uppstått en medvetenhet även hos urbefolkningen cabécar om deras identitet och hur viktigt det är att inte fortsätta att leva i det nästan fördolda. Nairi-stiftelsen har gjort ett försök att ta fram ett material som baseras på ursprungsbefolkningens egna livssystem, istället för att helt böja sig inför västerländska former och normer. Det innebär inte att förkasta den tekniska och vetenskapliga utvecklingen, utan snarare att anpassa denna till exempelvis cabécar-folkets livsvillkor.

Arbetet med att slutföra skolboksserien, det vill säga skriva och publicera böckerna för 5:e och 6:e klass, samt ge ut en kompletterande läsebok har just påbörjats och förväntningarna är starka hos alla involverade. Sidastöd har beviljats för arbetet och Svenska Missionkyrkan står för en egeninstats cirka 150 000 kronor.

Marine Hedström-Rojas

Hämta hem och skriv ut denna sida (pdf 3.2 Mb) >