Stor fest vid skolinvigning i Costa Rica

Någon måste ha blåst ballonger halva natten, tänker jag för mig själv när jag kommer in på skolgården och ser alla ballongerna som dekorerar korridorerna utanför de nybyggda skolsalarna. Det ser verkligen festligt ut och det känns som om de blå ballongerna tävlar ikapp med himlen om vem som lyser blåast just idag. Det är verkligen fest i byn Las Brisas här i Costa Rica där man inviger de nya och efterlängtade lokalerna i byns skola.

Flertalet svenskar som representerar både missionskyrkor och Rotaryklubbar i södra Sverige har rest hit för att närvara. Några var med redan vid första spadtaget (september 2009) och andra har kommit för att hjälpa till med de sista spikarna och i sanningens namn ska det väl sägas, en hel del tungt arbetet också. Själv har jag bott och arbetat så länge i byn att min familj och jag känner oss som verkliga ”Las Brisas-bor” vid det här laget, men just idag representerar vi nog ändå extra mycket Missionskyrkan, second-handbutiker, Ankarstiftelsen och andra bidrag som getts från svenskt håll för att skolbygget skulle kunna genomföras i den här byn.   

Rektorn kommer tillsammans med skolan enda lärare fram och hälsar på oss svenskar som just tagit oss in på skolgården, och jag gissar att de andra svenskarna inte märker hur de bägge ler lite klurigt när de överlämnar oss programbladen. Medan de andra går till sina utpekade platser stannar jag till och vecklar nyfiket ut det exemplar jag fått i handen. Under de två år som bygget tagit har vi genomfört många styrelse- och arbetsgruppsmöten i skolan, men under ett av de senaste mötena blev jag plötsligt ombedd att gå ut! De skulle planera en överraskning, sa de.

Inte utan att jag känner mig nyfiken nu. Uppmärksammar också att svenskarna, liksom andra särskilt inbjudna gäster från Nairistiftelsen, kommunen och skolministeriet fått sig tilldelat program som printats ut på ett finare papper än de som eleverna och skolpersonalen fått. Det är onekligen tänkt som ett minne från dagen. Den första textraden jag får syn på får mig att börja fnissa: ”Quiero vivir y morir en Suecia!”, står det längst ner på sidan. Oj, de har skrivit ner hela den svenska nationalsången och det är nog första gången jag ser den översatt till spanska med. Att ”Norden” i sångraden ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden!” är översatt till ”Sverige” gör det att det av någon anledning känns än mer dråpligt att läsa just den meningen här och nu! Jag menar här, där man fick elektricitet först i år och där Google inte säger mycket mer än den svenska versionen av nationalsången gör. Wow, inte utan att jag blir imponerad över allt jobb bakom förberedelserna!

Den kvinnliga rektorn Luz-Marina placerade mig bredvid henne. Hon vill att allt skall översättas till svenska. Uppenbarligen skall skolans nya lokaler invigas med ett välgenomtänkt program. De två nya fräscha skolsalarna, där barnen kommer att ha bra ljus när de studerar och inget regn blöter ner delar av golvet under regntid, liksom den nya lärarbostaden där skolans personal kommer att bo anständigt under veckorna, och för att inte glömma de tre nya skoltoaletterna (något som aldrig funnits här), ja nog skall allt detta firas med pompa och ståt alltid! Jag blir nästan fnissigt nervös.

Mycket mer hinner jag inte tänka förrän man, i det krassliga högtalarsystemet som kopplats till en vanlig bandspelare, hör de inledande tonerna till ”Du gamla, du fria”. Så plötsligt går tre av skolans elever fram med en stor svensk flagga! Det är mim man Andrés och mina tvillingar och deras indianske cabécarkamrat Amed. Visserligen har vår äldsta tjej varit elev i skolan i hela fem år nu, men allt detta hade de lycktas hålla hemligt. Jag sneglar på rektorn och läraren som ler brett åt mig och som sen också tittar mot stolarna där de andra svenskarna bänkat sig. Troligen ser hon att jag inte lyckas hindra tåren som faller ner för kinden. Kan i denna stund inte låta bli att hänföras av omtanken och värmen som visas de hitresta svenskarna. Kanske är det inte samma slags laddning som mina costarikanska vänner känner då nationalsymboler som i detta fall flaggan hedras, men det blir så uppenbart hur de velat göra denna dag verkligt speciell för alla deltagarna. Trots att jag själv sitter i skolledningen ville de ändå hitta på ett extra moment för att visa tacksamhet över det samarbete som inleddes med landet som de blå-gula färgerna i den ena av flaggan representerar. Så inte utan att jag i mitt stilla sinne undrar hur sjutton Sverige, Rotary, Ankarstiftelsen, Svenska missionskyrkan och vi alla skall kunna uttrycka tacksamhet över att få vara med här och få känna oss delaktiga i ett arbete som känns både spännande och meningsfullt. Hittar så klart inget bra svar, men kanske är detta blogginlägg ett litet försök – så att skolstyrelsens och elevernas hälsning verkligen når fram. 

De nya lokalerna har verkligen betytt ett lyft för Las Brisas-skolan. Från att ha varit en ganska så övergiven skola med en skolsal där regnet blåste in under årets mörka dagar och där inte ens det under soliga dagar nådde in tillräckligt för att uppnå acceptabelt arbetsljus, och med ett gammalt hus där skolpersonalen helst ville slippa sova över längre än nödvändigt (utan vatten och ström) och där hygienen i skolsalen och toaletterna var allt annat än godtagbar (mest p g a av att vattnet visade sig ha höga mängder av osunda bakterier), till att som sagt nu bli en plats som både eleverna, skolpersonalen som byborna kan vara stolta över. När man nu klart lyckats förbättra skolan kommer det bli svårare för skolministeriet att bortse från denna skola, trots att den ligger långt ute på landsbygden och gränsar till flera indianreservat där landets fattigaste befolkning bor. Jag ser när jag skriver att det kan vara svårt att tro att det verkligen är sant hur skolan tidigare glömts bort från skolministeriets sida. Vid ett tillfälle då byborna skickat en grupp representanter till lokala skolmyndigheten i staden Siquirres, för att anmäla att eleverna inte haft mer än 40% av de lektioner som man enligt lag bör ha, fick man som svar ”ni skall vara glada att det överhuvudtaget finns någon lärare som vill ge lektioner på ett ställe som Las Brisas”. Jag var en av de representanter som bara stod och gapade dumt åt det svaret.

Men idag på invigningsdagen gapar jag fullt lika förvånat när en av representanterna från skolministeriet, som bjudits in, med gråt i halsen berättar hur skämmigt det känns att sitta vid honnörsbordet och representera en statlig institution som inte hjälp till alls med uppbyggandet av skolan. Hon ger sedan en rörande bild av hur hennes och kollegornas arbetssituation ser ut och de små medel de har att röra sig med. Talet var oväntat och jag ser hur många efteråt tackar henne för det som kändes som ett erkännande. Jag tror nog att det kan födas något gott ur allt detta och att nytt och mera seriöst samarbete skulle kunna inledas. Nu efter att skolministeriets representanter sett att byborna menar allvar; den nya generationen har rätt till bättre förutsättningar än vad deras föräldrar hade och inget skall få stoppa denna strävan.

Men nu lämnar jag detta alldeles för långa blogginlägg för att njuta vidare av körsången som svenskarna därefter framförde, den rituella indiandansen som av tradition dansas när en ny bostad byggts klar och mycket annat som jag idag när jag skriver detta avnjuter framför ögonen på DVD, tack vare lillasyster Tamela som var med och spelade in hela den dagens aktiviteter.

Marine Hedström Rojas (Bilder: Ingemar Hedström)