Vägen till Musawas

Var går vägen till Musawas? Svar: det finns ingen väg, men det håller på att byggas en väg. Fast det tycker inte alla är så bra.

Musawas ligger i det naturskyddade området Bosawas i nordöstra Nicaragua. Därinne bor Mayangna-indianerna, de flesta i små byar, några ensligt invid uppodlade åkertegar. Musawas är den största byn. När man närmar sig är det som i de flesta andra byarna Moravakyrkan som dominerar bilden. Och eftersom det inte finns någon väg dit så är det stigarna i regnskogen som gäller, eller kanotfärden på floden.

Som så många andra regnskogsområden är Bosawas utsatt för ett starkt tryck från omgivningen. En väg rakt in i området kommer att förstärka det trycket, från nybyggare och trädfällare. Det kommer att bli svårare för skogvaktarna att hålla koll på läget.

Mayanga-indianernas

jordbruk är traditionellt och nödtorftigt. Frågan är hur deras behov av livsmedel och av inkomst genom avsalu ska kunna kombineras med omsorgen om regnskogen. Moravakyrkans institut för socialt arbete bedriver ett jordbruks- och småboskapsprojekt där de frågorna står i fokus.

Vi tar oss till Musawas en helg i maj, det är fortfarande torrtid. Men flyget från Managua till den närliggande gruvstaden Bonanza är flera timmar försenat och en del ytterligare försening blir det innan vi kan börja vandra. Vi ska som tur är bara till en ganska närliggande by den dagen. Färdledaren försöker ändå hitta ett alternativ till en vandring genom skogen och får låna en kanot i ett hus vi passerar. Han stakar oss fram nedför floden. Hans sjuårige grabb står längst fram, justerar kursen med en stake och varnar för stenar eller bråte. Till slut är det nermörkt och bara med hjälp av ficklampornas ljus kan vi fortsätta och når till sist den lilla byn Bethlehem. Byns namn ska nog mindre relateras till Palestina än till att Moravakyrkan i USA, som bedrivit mission här, har sitt centrum i staden Bethlehem, Pennsylvania.

Betlehem

För detta är moravernas land. Och väl framme i Bethlehem är det moravapastorn som tar emot. Vi får hett kaffe och inbjuds sedan att sova i träbritsar eller på brädgolvet.

På lördagen dyker ett antal kvinnor upp ur ingenstans, från flera byar, och det blir en samling med dom under förmiddagen, innan vi drar vidare till Musawas, till fots genom skogen.

Under söndagen fylls den stora Moravakyrkan av folk två gånger. Det är massor av barn och ungdomar. I regnskogen hade jag fällt yttrandet: det finns turister som betalar massor av dollar för att få vandra i en regnskog. I kyrkan i Musawas viskar jag: vi skulle ge vad som helst i vårt land för att se våra kyrkor fyllas så här av barn och ungdomar.

Vilken ära att bli inbjuden att predika i kyrkan i Musawas. Jag läser texten om hur Jesus som uppstånden möter sina lärjungar, erbjuder dem frid och Helig Ande och sänder dem ut i världen med förlåtelsens budskap. Och jag säger till dom som lyssnar via en tolk att nu är det oss det gäller: nu sänder Jesus oss ut i vår tid med fredens och försoningens ord och handlingar. Om en vecka är det pingst, vi får gör det i Andens kraft.

Tillbaka går vi hela vägen med början tidigt på måndagsmorgonen. Det är bara helt underbart i skogen, en känsla som ändå grumlas av alla uppröjda gläntor som oroar: är det bara indianernas legitima odlingar eller är det jordbruksgränsen, la frontera agrícola, som tränger sig på och hotar regnskogens rika mångfald och svala skönhet?

Bertil Widén, Latinamerikasekreterare