Rappport från
Christian Study Centre i Rawalpindi
Rut Lindén 2009-11-03

”30 civila döda i självmordsattack”, läser jag på nyheterna idag. Attacken har skett bara 200 meter från Christan Study Centre i Rawalpindi där jag befann mig på besök för en vecka sedan. En stund efter att jag läst nyheten får jag besked från centrets föreståndare Mehboob Sada att ingen av deras personal har skadats, men att de känt skalvet ända till centret.

De senaste veckorna har det skett en upptrappning av våldet i Pakistan, där militären gått in i de svårtillgängliga områdena i södra Waziristan för att bekämpa terrorister, samtidigt som allt fler terrorattacker har utförts i Pakistans städer. Under mitt besök i Lahore utfördes under samma dag tre attentat på olika håll i staden, mot bland annat polisakademierna, och stadens skolor tvingades stänga. Shunila Ruth som driver det kvinnocenter som Missionskyrkan och Svenska Kyrkan ger stöd till sa liksom i förbigående samma morgon att ”idag rapporterar nyheterna om misstänkta terrorister som tagit sig in i staden. Vi får vara extra försiktiga för det kommer nog att smälla”.  Ett par timmar senare spred sig ryktet som en löpeld genom staden och själv fick jag vira schalen runt huvudet och placera mig i bilens mittensäte för att inte väcka uppmärksamhet. Dagen efter var livet som vanligt igen; de flesta skolorna öppnade, trafiken var återigen kaotisk och samtalen rörde annat än terrorattacker och våld.

Det är omöjligt att efter bara en dryg veckas besök föreställa sig hur det är att leva med ständiga attacker och hot. Men jag märker skillnad i folks beteende jämfört med mina tidigare besök i landet. Även om livet snabbt återgår till det normala efter ett attentat så är ”det normala” fortfarande inte helt normalt. De kvinnor jag pratar med i Lahore berättar hur de slutat att ta bussen till arbetet eftersom det inte känns säkert längre. De betalar hellre för en taxi när de åker till och från arbetet, trots att lönen är knapp. Efter mörkrets inbrott går de helst inte ut alls. I Rawalpindi berättar Mehboobs fru att hon slutat att gå till marknaden utom när hon absolut måste. – Tidigare kunde vi gå och titta i affärer och bara strosa på sta’n, men det vågar vi inte längre. Nu åker vi direkt hem efter uträttat ärende. Mest håller vi oss hemma. Mehboob berättar också att han har blivit avrådd av sina vänner att ta kvällspromenader i parken. Han får gå i cirklar på gården i stället, säger han. 

Under mina dagar på Christian Study Center fick jag känna av hur det kändes att gå i cirklar på gården och bara ana livet på andra sidan den höga muren. Det var attentatsvarning utfärdat och folk gick bara och väntade på att något skulle hända. För mig räckte fyra dagars isolering för att uppskatta friheten väl hemma i Sverige igen.  Vi hade en samling för studiecentrets samarbetsorganisationer så det fanns folk från flera delar av landet representerade under mitt besök. Oavsett om de kom från SWAT-dalen, Balochistan, Sindh eller något annat område så hade de personliga erfarenheter av våldet. En ung kille berättade att han nätt och jämt hade undkommit en terrorattack på en marknad. Medan han berättade det sjönk solen ute på gården där vi stod och myggorna började snabbt cirkla över oss. – Se upp för talibanerna, de attackerar!, hojade han och pekade på myggen. Alla skrattade. Det är märkligt hur vi människor fungerar. Att leva i konstant rädsla för att råka vara på fel plats vid fel tidpunkt och bli offer för ett vansinnesdåd (eller att någon man känner ska falla offer) och samtidigt orka leva vidare. Skämten blir nog kanske en överlevnadsstrategi.

Shunila Ruth och hennes personal på kvinnocentret gör ett starkt jobb som trots personliga hot och svåra omständigheter kämpar vidare för kvinnors rättigheter. Samma gäller alla organisationer jag mötte på studiecentret som får utbildning i hur man överbrygger klyftan mellan folk från olika religioner och trosgrupper. De kämpar alla på sina håll med att skapa ett fredligt samhälle. Mötet med dessa gör att jag mitt i all förtvivlan känner något slags hopp om att Pakistan en dag kan bli ett land där folk kan röra sig fritt utan rädsla och där människor behandlas lika. 

Rut Lindén