Bussvers

Fredagen den 19 oktober

Efter att ha sovit – kort men gott
Skulle vi börja bege oss så små smått
Timmen var tidig och bussen var sen
I kroppen man kände sig aningen klen

Landskapet böljande – fram och tillbaka
Längtar då så efter en kaka
Alla är slöa, slöa som måsar
Man trängs i en buss, med lådor och påsar

Asfalt och vinkande barn gör oss glada
På denna Kongos autostrada
Så kommer ett hällregn och vi blir blöta
Undrar vad näst oss kommer att möta

Räknar palmer en stund, men tröttnar rätt snart
Plösligt bilen för en sluttning ner sätter fart
Skakigt till tusen, pennan flyger och far
Vips, man enbart ett öga har kvar

Olof, din galning, nu tror jag du drömmer
Du fantiserar för mycket och sanningen glömmer
Vi har det bra, vi här bak i bilen
Bakom oss lägger vi mil efter milen
Vårt mål är Louzi och snart får vi se
Om vi med färjan över floden hinner me’

Vem vet om vi kanske flodbåten missar
Vad händer väl då, om vi allt plötsligt dissar?
Vi bli kvar här för alltid, under ett mangoträd
Vräker i oss maniok, här i vår lilla värld

Vi kliver av bussen för att i diket pinka
Plötsligt en lastbil med män börjar vinka
”Mbote”* sa vi. ”Kiese”** sa dom
Vita små rumpor blänkte runt om

Asfalten tog slut och vi möttes av damm
Bara en massa damm, damm, damm
Huden ändrade drastiskt nyans
Plötsligt den fick en helt annan glans
Röda som tomater, bruna utan sol
Sand i vår packning, titta vad folk glor

Olof mötte en pastor hemmas brorsa
”Världen är liten” sa han och morsa
Mighty Congo river, here we come again
För er som inte förstod: Vi korsade den igen
Den här gången med färja, av en skraltig sort
Men vi kommer ändå över och mår alla gott

I Louzi vi genast till kyrkan gick
Vi satte oss ner och tog oss en titt
Vi framförde sång och kom med på kort
Sällan vi varit så ruskigt smutsiga
Dagen avslutades med mat med volontärerna
Sedan vi trötta slängde oss i sängarna

Monsieur Ololofof et Mademoiselle Jojososefofinone

* Heeeeej!
** Glädje!