Stadsliv

Torsdag 25 oktober 2007

Dagen började som vanligt med frukost och väntan på bussen. Men det var inget vanligt som stod på programmet – audiens hos den nya svenska ambassadören i Kinshasa. Inte nog med det, Kimy berättade nämligen att hon fyllde år just idag, så vi började med födelsedagssång. Sedan lyssnade vi på hennes välformulerade framställning om situationen i Kongo och Sveriges roll i landet. Att vara på ambassaden kändes lite som att komma hem eller att kliva rakt in i ett IKEA-varuhus. (Även om möblerna antagligen var betydligt dyrare!) Konstigt men skönt att få lite Sverigekänsla innan måndag. Fast det får vi ju en del av här på Nzo Binati, oftast rinnande vatten och en Svensk Damtidning på tv-bordet.

Från de diplomatiska kvarteren in till stadens buller och Diakonias kontor. Där fick vi träffa Lennart Ögren som berättade om deras olika partnerorganisationer. Den bild han förmedlade är för oss svår att se som verklighet. Krigets övergrepp och fruktansvärda förhållanden i fängelser känns så långt bort för en annan, men ändå händer det idag, just nu! Men Lennart kom också med ett hopp om att vi alla kan förändra världen, kanske inte i stora portioner åt gången men ”många bäckar små…”
Efter lite mat och shopping så tog oss bussen vidare till en av Diakonias partners, ”Nelson Mandelas vänner”. De jobbar för mänskliga rättigheter genom att anordna möten och debatter där vanligt folk får diskutera och träffa myndighetspersoner. De ger också juridisk hjälp i frågor om arvsrätt och registrering av giftermål och faderskap. Det var intressant att höra hur de verkligen arbetar med basen och se deras engagemang för landet och folket.

Mötet fick ett abrupt slut när himlen öppnade sig i ett av Kongos beryktade skyfall, men det stoppade inte ”vännerna” från att raskt arrangera (ännu) ett gruppfoto. Blöta och mysiga kom vi tillbaka till vårt gästhem för en lugn och härlig kväll.

Johanna & Samuel