Deras vardag – vårt äventyr

Onsdag 3 oktober 2007

Idag – inte mycket har hänt, men mycket har tänkts.

Sista morgonen hos familjerna i byarna runt Pointe-Noire. I fyra dagar har vi provat på att leva som ”riktiga kongoleser”. Hämta vatten, plantera ananas, koka maniok men också bara sitta.

Den svenska stressen blir absurd i mötet med ”Ça va”. Att ta varje stund som den är, oavsett om den innebär arbete eller vila, har blivit en klyscha. Men det är verkligen något som vi har att lära av den kongolesiska kulturen.

Mellan järnvägen och stigen till maniokfälten ligger kyrkans tomt. Man ser kyrkan, byggd av bambu och lera, med en lastbilsfälg i ett nsafuträd som kyrkklocka. Men diakonen pekar åt andra hållet – man har börjat bygga en ny kyrka. Grå cement höjer sig tre decimeter över marken.

”Det ska bli ett nytt tempel, men vi har inte medlen. Hjälp oss, sedan kan vi mötas där och ära Gud tillsammans.”

Varför då? Det måste väl finnas bättre saker att göra här, bättre än tegelsten till något som inte blir klart än på 15–20 år? Man kan väl be var som helst? Där står jag som rik svensk med mina invändningar. Vad ska jag säga som tar mig härifrån, utan att ha lovat något?

Nu i efterhand ser jag på hans engagemang med andra ögon. Vilken vision och vilket hopp! Ett livsprojekt med Gud i centrum. Hans tilltro och förtröstan – är inte det mer rätt än min grymma realism?

På landsbygden i Afrika sitter jag med min mamma och pappa. De har tagit emot mig, jag har fått bli en del av deras familj. Trots att huset inte ser mycket ut för världen så finns där ändå en gästvänlighet som inte går att jämföra med den i Sverige. Det är märkligt att man kan känna sig felplacerad och ändå som hemma, på samma gång. Vi har samma pappa i himlen, därför sitter jag inte här med främlingar, utan med syskon.

Johanna & Samuel