Brazzaville den 17 mars 2007

Hej alla vänner, förebedjare och medarbetare i Guds världsvida verk.

Det är tidig lördagsmorgon, bara strax före sex. Förutsättningarna är goda för att man skulle kunna ligga och dra sig: ännu mörkt ute, svalt i luften och faktiskt också ett stilla regndropp mot taket. Men när jag vaknade för en halvtimme sedan så kändes det så tilldragande att få gå upp och brygga morgonkaffet att jag inte kunde motstå. Så nu sitter jag här framför datorn och försöker att utnyttja den nyckfulla elektriciteten som kommer och går utan förvarning. Igår kväll skulle jag få besök av 2 SMU-volontärer och förberedde varma mackor att sätta in i ugnen. Så vips, en kvart innan ankomst slocknade elen! Lyckligtvis lyckades jag värma en del av mackorna i den ljumma ugnen och tjejerna var uppenbarligen nöjda med detta och lite makaroner som jag i hast kokade till på gasspisen. I vissa stunder drömmer jag ändå om E-ons tillförlitlighet och funderar på hur våra svenska krav skulle kunna tillgodoses här…

Jag försöker att inte skönmåla för mycket i mina brev, även om någon missionär gav en liten underförstådd varning innan jag åkte att man inte får vara för öppenhjärtig i sina synpunkter på vad som händer och sker i det här landet. Den hemliga polisen lär anstränga sig ganska hårt för att ta reda på kritiska synpunkter som sipprar ut, både från landets medborgare och utlänningar…

Nåja, jag lär nog befinna mig i gränslandet både nu och då för vad som kan anses som tillåtet, eftersom en av mina (i så fall) svaga egenskaper är att jag har svårt att vara tyst inför orättvisan. Just nu tycker jag ändå att jag förstår för lite av sammanhanget i det här landet för att kunna uttala mig alltför kategoriskt om saker och ting. Att korruptionen genomsyrar det kongolesiska samhället är ändå en slutsats man ganska snabbt drar. Därmed skiljer sig inte heller det här landet från Centralafrikanska Republiken (RCA) eller för den delen andra grannländer så mycket. Inte dess mindre är det ett grundläggande problem som man måste komma tillrätta med för att hela samhällen ska komma igång, för att människor ska kunna få ett engagemang i uppbyggnadsarbetet och känslan av hopplöshet förbytas i framtidstro!

Jag tycker mina första veckor här har varit innehållsrika och roliga. Mycket tid har gått åt att lära känna Aids-projektet och mina medarbetare och där börjar väl saker och ting som tedde sig lite snurriga i början att nu landa. Jag försöker också att lära känna Brazzaville och att ta mig fram i den på egen hand. Det går väl nu någorlunda bra så länge jag håller mig på huvudgatorna men när jag ska in på de ibland närmast oframkomliga kvartersgatorna så gäller det att hitta på knep att ta sig ut ur labyrinten igen! Så har jag försökt att skaffa lite rutiner för mitt hushåll. Att man ska ha en hjälp i hushållet är här lika naturligt som flingorna på filen för oss. Jag har haft turen att hitta Florentine som backar upp med tvätt, städning mm tre dagar i veckan. Hon är rutinerad efter att ha stöttat åtskilliga missionärsfamiljer som bott här i huset och området tidigare och det känns ju tryggt. Mycket går att göra själv men allt tar mer tid än hemma och därför skulle det vara svårt att få saker och ting att fungera bra utan hjälp. Det kommer nog att upplevas ännu mer angeläget under torrperioden när allt vatten måste hämtas nere på stan.

Jag bor egentligen i ett hus som är alldeles för stort för mig. Det är ett gammalt gästhus med rum och toaletter/dusch i varje hörn samt flera ingångar. Jag har redan haft min inhysta gäst och i april kommer det fler! Så om ni har vägarna förbi – säg bara till! Läget är fantastiskt med utsikt över Kongofloden (med Kinshasa på andra sidan). Området här bär på en rik historia – och ofta grym. Hit kom kolonisatörerna ganska tidigt och försökte muta in sina områden - ibland genom förhandlingar med de lokala regenterna men lika ofta med våld. Floden som jag ser från min veranda är vild och omöjlig att ta sig fram på men ovanför den här forsen så är det framkomlighet med båt ända upp till Bangui, huvudstaden i RCA. Norr om Brazzaville så öppnar sig Kongofloden till en vid sjö med en ö i mitten. Det är den kända Stanley Pool. Har inte varit där än men det är möjligt att det blir en tur till ön nästa helg.

Kyrkan som jag arbetar i, EEC (Evangeliska Kyrkan i Kongo), är stark, livaktig och till synes välorganiserad. Det är en stor upplevelse att få vara med på gudstjänsterna och lyssna till de fantastiskt välsjungande körerna. Predikan förstår jag inte så mycket av än, eftersom den ofta hålls på kikongo. Kanske jag med tiden kan snappa upp en del ord så att jag i alla fall kan fatta sammanhanget.

Man förstår den oerhörda betydelse som kyrkan har spelat under landets historia. Tiden efter självständigheten har ju inte heller den varit självklar med en lång period av kommunistiskt styre och sedan upprepade konflikter med inbördeskrig under 90-talet. Men kyrkan verkar hela tiden ha funnits med som en stark påverkansfaktor i både det politiska skeendet och den sociala utvecklingen. I spåren av inbördeskriget bildades den humanitära hjälporganisationen ASU, som senare blev ASUdh (Aktion för katastrofinsatser och mänsklig utveckling). Det är egentligen ett från kyrkan fristående organ men som utnyttjar kyrkans nätverk över hela landet för sina insatser, som mest handlar om hjälp åt IDP’s (internflyktingar), upprustning av förstörda vägar, jordbruks- och skogsutveckling mm. Sedan något år tillbaka pågår också ett fotbollsprojekt i samarbete med Gothia Cup/BK Häcken. Några svenska ungdomar finns med som volontärer (inneboende hos kongolesiska familjer) och verkar göra en fin insats!

Själv utgör jag en del av koordinationsteamet för HIV/AIDS inom EEC. Arbetet startades redan för 2 år sedan med bidrag från franska organisationer och har under den tiden utvecklat ett arbete med prevention, vård och behandling av människor som smittats med HIV/AIDS. I och med att svenska Sida lovat medel till ett projekt, så kommer arbetet från och med i år att både breddas och fördjupas. Liksom i övriga Afrika söder om Sahara så utgör AIDS-problematiken en reell humanitär och social katastrof, med hela samhällen som riskerar att kollapsa på grund av ett ständigt ökande antal smittade. Den officiella seroprevalensen (konstaterat antal smittade) ligger på ca 5% av befolkningen för Kongo men torde vara högre än så, eftersom många är rädda för att låta testa sig.

I det läget kan inte kyrkan, som ju är en oerhörd påverkansfaktor i det kongolesiska samhället, dra sig undan sin roll att med alla medel kämpa emot virusets utbredning.

Det är för att stötta en utveckling av den kampen som Sida-projektet har kommit till och där finns också min roll. En viktig del av projektet går ut på att kyrkan ska utveckla en policy i arbetet mot AIDS. Som ett led i den utvecklingen kommer ett råd att bildas. Tillsammans med en av medarbetarna i koordinationsteamet har jag på uppdrag av ”Comité de Pilotage” (styrgruppen) ägnat en stor del av den sista veckan åt att försöka utarbeta ett förslag till underlag för Rådet att arbeta med. Det känns både ansvarsfullt och förtroendefullt att få vara med i en sådan utvecklingsfas. Andra viktiga delar är att utarbeta handledningar för ansvariga inom olika verksamheter och integrera den här frågan som en del av de teologiska utbildningarna. Där är vi också redan på gång med förberedelser.

Lyckligtvis sitter jag inte bara bakom skrivbordet, utan får också vara en del ute på fältet. Nästa vecka ska vi på utbildningsdagar för ungdomsledare i Gamboma, ca 30 mil norröver härifrån. Det ska bli intressant att få se en annan del av landet. Jag kommer att få ta min beskärda del av utbildningen, även om mina mer erfarna kollegor tar hand om merparten. Det kommer nog också vid ett senare tillfälle att bli möjligt med en resa till ”ÖM:s gamla fält” i Ouesso, där vissa insatser kommer att utföras. Häromkvällen ringde Stig Artmark upp mig på mobilen. Han och Rakel (som också hann hälsa innan linjen bröts) befinner sig just nu däruppe för att hjälpa församlingen att bygga en ny kyrka. De har ju tillbringat en stor del av sin tid som missionärer i Ouesso, innan de efter en längre tid i Sverige avslutade med fina insatser under några år i RCA. Jag ser fram emot att få träffa dem igen i sitt ”rätta element”!

Nu har dagen grytt men regnet strömmar fortfarande ner. Som vanligt paralyserar det alla aktiviteter här ute. Jag hade för avsikt att åka till kvarteret ”Plateau des 15 ans” där alla 4 svenska män på plats skulle samlas för att ha svensexa under dagen för vår norske vän Magnor som gifter sig om någon vecka. Som det nu ser ut blir nog den turen inställd för min del. Inget ovanligt med sådana hastiga förändringar i tidsschemat i det här samhället…

Allt gott och God Bless så jättemycket!

Önskar er bror Per-Olov Lundqvists ifrån Afrika