Perolof Lundqvist
Brazzaville den 24 juni 2007

Kära vänner och förebedjare!

Nu är det precis 4 månader sedan jag kom ut till Kongo – tiden går fort! Jag tycker att jag någotsånär kommit in i arbetsuppgifterna, att jag börjar få ett hum om landet och lär känna människor undan för undan. Ändå måste jag nog säga att jag fortfarande i mångt och mycket känner mig som en ”nykomling”. Namn som måste nötas in och lokala språk som fortfarande gäckar min förståelse för att ta ett par exempel. I princip varje ny dag innehåller också nya upptäckter och nya saker att lära. Fast det är ju också en stor fascination med missionärslivet; att det ständigt är så fullt av nya utmaningar.

Idag är det riksdagsval i landet. Kampanjerna har sedan en längre tid bedrivits på spektakulära sätt ute i kvarteren, där de olika kandidaterna har försökt argumentera varför väljarna bör rösta just på dem. Idag har det deklarerats ”ville morte” (död stad), vilket innebär att alla affärer är stängda och att ingen trafik får cirkulera ute på stadens gator. Det är nästan spöklikt tyst där jag sitter uppe på Mansimous höjder just nu. Oppositionen har kommit med anklagelser om oegentligheter i proceduren, bl.a. att det inte funnits röstkort tillgängliga och har därför hotat med bojkott. Än har jag inte nåtts av några rapporter om hur det hela fortskrider, facit kommer de närmsta dagarna. Vi har avråtts från att resa söderut mot Pool-området i början av veckan, eftersom man fruktar att det är där som det hettar till om det blir protester. För min egen del är det förvisso lugnt där jag befinner mig men jag har av erfarna missionärer förvarnats om att det kan bli problem att ta sig igenom Bakongo om det blir oroligheter. Bakongo är ett kvarter med en befolkning som i huvudsak har sina rötter i södra delen av landet. I princip måste jag passera där om jag ska vidare in till centrum och andra stadsdelar.

Det finns emellertid inget som i det här läget tyder på att det skulle ”spåra ur”. Människor jag har kontakt med tar det hela med ro och verkar ha distans till det politiska spelet. Det finns också en väldig krigströtthet hos många. Även om människor inte är nöjda med hur de offentliga medlen förvaltas, så är det nog väldigt få som numera tror att politiska lösningar kan åstadkommas genom våld. Sedan är det ju en annan sak vad som händer när känslorna rinner över…

Den senaste tiden har präglats av ganska intensivt arbete på hemmafronten å ena sidan och å andra sidan mycket resande för min del. En av mina missionärskollegor kommenterade i veckan min hemkomst från Ouesso med att hon ”inte visste om någon missionär som någonsin hunnit avverka så många resor under de första månaderna”. Om det ska ses som en merit vet jag inte. Själv tycker jag att det har varit en förmån att på det här sättet få en uppfattning om landet. Dessutom har varje resa känts meningsfull på sitt vis. Att teamet gett just mig en plats i de delegationer som besökt olika platser känns också som ett förtroende.

För ett par veckor sedan hade vi besök av dr Håkan Lilja, obstetriker från Göteborg men också en av de ledande i Svenska Missionskyrkans Hälso- och Sjukvårdsgrupp. Det var intressant att få följa med honom som tolk till Dolisie och där få en inblick i hur en vänförsamlingsrelation kan fungera. I 17 år har Håkans hemförsamling, Flatåskyrkan, Göteborg, fungerat som vänförsamling till Cité-församlingen i Dolisie. För Håkans del var detta den femte resan till Dolisie och flera medlemmar från Dolisie har varit på besök i Sverige och Göteborg. I höstas var ett team på 4 ungdomar från Flatås på besök under några veckor i Cité-församlingen. Meningen är nu att ett ungdomsteam från Dolisie ska besöka Flatås, om saker och ting går i lås.

Mer än någonsin förstod jag vilken utmaning som ligger i hela vänförsamlingsidén. Det handlar om ett utbyte som kan ge otroligt många positiva återverkningar i båda riktningar. Det handlar också om att våga konfronteras med problem som uppstår i en sådan här relation, att tillsammans jobba sig igenom dem och att ömsesidigt lära. Framför allt bygger det på uthållighet! Man bör veta vad man ger sig in på men det ger stor välsignelse tillbaka!

I Ouesso, längst uppe i norr fick jag på ett annat sätt se frukten av ett givande samarbete. På 70-talet befann sig Rakel och Stig Artmark från Ingatorp här som missionärer. Som pensionärer har de nu kommit tillbaka för att under ett halvår hjälpa till att bygga ny kyrka. Många kongovänner i Sverige, enskilda och församlingar har gett sitt bidrag för att bygget ska kunna förverkligas. I avtalet ingår också att kyrkan ska bidra med sin del. Det var fantastiskt att se det ståtliga templet resa sig mot skyn uppe på ”kyrkkullen”. Bygget har blivit ett känt projekt bland människor i Ouesso och en stark uppmuntran till den växande församlingen med pastor Edouard Bom i spetsen.

När det gäller HIV/Aids-projektet, så befinner vi oss i en spännande och händelserik fas. Vi upplever dock fortfarande ett glapp mellan de stora behoven och våra möjligheter att kunna räcka till. Både staten och bidragsgivare som Världsbanken och Globala fonden vill gärna att fungerande NGOs (som Evangeliska Kyrkans Aidsprojekt är ett exempel på) ska ta mer ansvar. Samtidigt finns det en risk att vi tar över där staten egentligen borde agera. Vi befinner oss alltså i ett läge där möjligheter finns att expandera men där vi ställer oss frågan vilken väg kyrkan bör välja. Om några år är det inte längre ett projekt, utan då ska kyrkan ta eget ansvar. Då gäller det ju att kostymen inte är för stor! Ett problem är bristen på kvalificerad personal. Det är svårt att få tag på läkare och sjuksköterskor, många försvinner till Frankrike och de som är kvar föredrar ofta att arbeta på de betydligt bekvämare ”tjänstemannatider” som erbjuds på sjukhusen.

Det finns ändå hoppfulla tecken på ett större engagemang från statliga myndigheter. Behandlingen av Aidssjuka exempelvis, tillgodoses och bekostas sedan årsskiftet av staten. Ett arbete med breddutbildning för läkare när det gäller förskrivning av dessa läkemedel pågår också. Meningen är att möjligheterna till behandling också ska nå de inre delarna av landet men fram till nu har det bara skett i ringa omfattning. Under mina besök på olika platser är det bara i Dolisie (förutom Pointe Noire) som jag kunnat konstatera en rejäl satsning från myndigheternas sida. Det är tragiskt, med tanke på att många smittade för det första inte har någon möjlighet att få infektionen konstaterad och för det andra inte kan få behandling som fördröjer utvecklingen av sjukdomen.

Vi håller just nu på att reflektera över slutsatserna från de här besöken. Troligtvis kommer det att innebära vissa omprioriteringar, för att snabbare kunna tillgodose testning på de platser där det inte finns någon aktivitet. Då kommer människor åtminstone att kunna få kunskap om man är smittad och de kommer också att kunna få råd när det gäller sättet att leva.

På hemmaplan (Brazzaville) har aktiviteterna för min del ganska mycket präglats av arbetet med grunddokumentet för CNELS (Nationella Evangeliska Rådet för Kamp mot Aids). Det har känts som ett viktigt arbete och glädjen var därför stor när vi i slutet av maj kunde hålla det inledande mötet. Visionen är att Rådet skulle kunna vara ett instrument att förtydliga kyrkans teologiska och etiska ståndpunkter när det gäller kampen mot Aids. Det ska också verka för en integrering av arbetet i kyrkans ”normala” aktiviteter. Det nybildade sekretariatet håller just nu på att förbereda en tredagars utbildning för rådets medlemmar.

Avslutningsvis så kan jag meddela att jag själv mår bra. Ingen malaria, amöba eller annat otyg hitintills. Jag trivs bra på ”mitt Mansimou”, det är skönt att komma bort från stojet efter en arbetsdag inne på centrat i stan. Ska jag klaga på något så är det väl det ständiga vattenbekymret. Vi har alltid problem med vatten här men på torrtiden blir det extra märkbart. Själv har jag fortfarande kvar av regnvattnet i vattentornet men när det är slut måste allt vatten hämtas i dunkar från Brazzaville. Som ensam är detta inget problem men hur den stora presidentfamiljen i huset bredvid (kyrkans president) klarar av det är en gåta.

När det gäller semestern så får den vänta ett tag än, kanske blir det någon vecka i juli-augusti, om jag som förmodat får besök av min son då.

Så önskar jag er alla allt gott. Tack för att ni kommer ihåg landet, kyrkan och även mig i era förböner! Det är inga tomma ord att det bär och att det ger resultat – härute blir det ofta ännu mer påtagligt än hemma.

Guds rika Välsignelse!

Önskar Perolof Lundkvist, Brazzaville

Information om AIDS

Nybyggare vid Sanghafloden i norr

Träsnidare i Point Noir