Rapport från
Missionsfesten i Madzia

År 1909 trängde den svenske missionären Johan Hammar igenom skog och stäpp, för att nå in i dåvarande franska Kongo (nuvarande Kongo Brazzaville) med det kristna budskapet. Den barriär Hammar trängde igenom var inte bara fysisk utan också  kulturell och religiös.
Dessutom kämpade Hammar mot bilden  av den vite mannen som kolonial förtryckare. Något som Kongos invånare blivit plågsamt medvetna om.

Men Hammar lyckades tränga igenom, och det med besked. Idag är den evangeliska kyrkan i Kongo-Brazzaville, EEC (Eglise Evangelique du Congo), en av landets största med sina mer än 150 000 medlemmar.

- Vi är olika, men vi har Kristus gemensamt, sade Göran Zettergren i sitt tal på jubiléet i Madzia.

Han tog förstås också upp den historiska bakgrunden:

- Vi befinner oss på helig mark – ord kan inte uttrycka vår glädje och tacksamhet över att vara här.

Johan Hammar var i högsta grad närvarande när EEC inledde sitt hundraårsfirande i Madzia, platsen som blev Hammars och den svenska missionens utgångspunkt. En utställning i bykyrkan visade historiska foton, många tagna av Hammar själv. I de många högtidstalen nämndes Hammar med respekt och kärlek.

EEC:s ledare, den karismatiske missionsföreståndaren, Patrice N’ Suomi talade om det fantastiska som hänt, och som händer fortfarande.

- Här startade ett frälsningsverk med målet att alla ska få del av evangeliet. Tack till Hammar och de andra som kom långt – verkligen långt! – bort ifrån. Tack för att ni kom för att ge oss det som är väsentligt i relationen mellan Gud och människan. Tack till Hammar för att han förmådde tränga igenom en kultur som ägnade sig åt trolldom och som inte förlät.

I grannbyn Manga finns nu en kopia av Hammars bostadshus, uppbyggd till hundraårsjubileet, med samma teknik som originalet. Tanken är att det ska bli ett bibliotek och samtidigt museum över Hammar och missionen.

Missionärerna från Skandinavien hjälpte oss till en större förståelse av vår egen kultur, sade Philippe Louhemsa i sin historik över den svenska missionen. De var också konsekventa i ord och gärning. Och de brydde sig om att ta hand om människors kroppar, inte bara deras själar.

I Madzia, som på andra håll där missionen satt sina spår, finns en sjukvårdsmottagning och en mödravårdscentral. Mycket förstördes under kriget i slutet av 1990-talet, men är nu delvis återuppbyggt.

Under oroligheterna flydde många från området kring Madzia, och invånarantalet är inte stort, även om man räknar in grannbyarna.  Desto mer imponerande är det stora antalet besökare till jubiléumshelgen. Mer och mer folk strömmade till efter torsdagens inledning, och vid söndagens avslutningsgudstjänst meddelades en officiell besökssiffra på mer än 130 000 personer! Även om uppgiften nog ska tas med en nypa salt var det en oerhörd mängd människor på plats.

Dagarna fylldes av fantastiska möten. Flera stora körer och en blåsmusikgrupp stod för musiken, och att ett möte kunde vara i fyra-fem timmar för att avlösas av ett annat kändes allt annat än betungande, även för en ovan svensk besökare. Det är lätt att ryckas med i musiken, intensiteten och glädjen. Och förbrödringen. En grupp katoliker från en näraliggande by dök upp oannonserat i en gudstjänst, men hälsades med jubel och svarade med sång.

Madzia ligger  långt från allfarvägarna. En tågförbindelse finns med Brazzaville och hamnstaden Pointe-Noire, men många människor hade också vandrat miltals för att komma till Madzia.

Att ta sig till Madzia med bil är inte helt lätt. Den svenska delegationen med bland andra Svenska Missionskyrkans missionsföreståndare Göran Zettergren och dess internationelle sekreterare Bertil Svensson fick anlita terränggående jeepar från kyrkans hjälporganisation för att ta sig fram den slingrande sandvägen till Madzia. På hemvägen fick man för övrigt sällskap med lastbilar som fungerade som persontransporter, med flaken fulla av folk.

Mängden besökare ställer naturligtvis oerhörda krav på organisation, men det hela fungerade väl. Området kring Madzia  fylldes av människor som sov  under tillfälliga tak av palmblad, och där fanns scouter och ”de vita käpparna” –  kyrkliga vakter, som höll ordning och reda.

Och som i alla sammanhang där människor träffas fanns det kommers. På rader av bord längs gångstråken  – eller i brist på bord på ett tygstycke på marken – finns varor upplagda, allt från bröd och torkad fisk till parfymer och batterier.

I likhet med exempelvis en rockkonsert  fanns också inslag av ”merchandising”. Och piratkopior. Från podiet på en kvällsgudstjänst varnades för att köpa ett mörkrött jubileumstyg med hundraårsjubiléet som motiv. Det finns ett officiellt tyg i grönt och gult, som såldes för att hjälpa till med finansieringen av jubiléet, tillsammans med t-shirts och skjortor.

Patrice N’Souami såg sig också föranledd att rikta en skarp varning till de som möjligen tagit Göran Zettergrens ord för bokstavligt.

- Det finns de som vill ta med sig jord härifrån, som om själva jorden vore helig. Gör inte det! Vi ska inte hålla på med sådant! Om du har tagit jord, släng den ifrån dig och be Gud om förlåtelse!

Det storslagna firandet fortsatte påföljande helg i huvudstaden Brazzaville, där flera internationella gäster medverkade, liksom representanter för landets politiska ledning.

Michael Anderson