Andamanöarna 4 - 8 juni 2005
Text och foto Jan Sjöblom

Jag har sedan 1983 regelbundet besökt Indien och med intresse följt Indien och HCC:s utveckling. På senare år har jag importerat kläder och då bland annat från Madras. Eftersom jag var så nära utnyttjade jag möjligheten att besöka Andamanerna tillsammans med en barndomskamrat sedan tiden i Älvsjö.

Lördag morgon flög vi tillsammans med Steven David till Port Blair. Där vi öttes av Ashish Waskar och S. Kobalkar, efter kort besök på hotellet Diviyum Manor åkte vi på dåliga vägar till vårt första stopp där man reparerar båtar.

Ägarna till båtarna är med och reparerar och ingår avlönade som hjälp till försörjning. Lönerna är 150 - 200 INR / dag vilket motsvarar c:a 35 kr.

Båtarna var olika skadade och man har begärt in offer på varje båt, kostnaderna varierar från 36000 till 45000 (6000 - 8000 kr).

Fiskaren som ägde en av båtarna berättade att de överraskades av vågen, båten vattenfylldes men alla klarade sig, motorn skadades av saltvattnet och båten stötte mot träd och stenar. Vattennivån steg 5 meter. Vi såg hus långt från stranden där vattnet gått upp till andra våningen. Vi besökte tre olika platser där reparation pågick. Hitintills har 40 båtar reparerats, 50 återstår i vårt åtagande.

Offerter har begärts in från tre olika firmor i slutna kuvert, lägsta anbud har antagits, foto och data på båtägarna finns på HCC:s kontor. Allt redovisas mycket väl. Man har kopior på offerter och detaljer  uppgifter om ägarna.

Vi träffade sedan Dr Christina Joice, läkare från Gulbarga. Hon har mottagning ute på landsbygden. Under veckan besöker hon 12 olika platser. Teamet som består av John chaufför och Purnima assistent (Purninas bror är pastorn från Andamanerna som besöker Kyrkokonferensen).

De betjänar cirka 600 patienter per vecka. Patienter som annars ej haft möjlighet till läkarvård dels på grund av avståndet men också ekonomiska skäl.

Christina kom hit den 17 januari på grund av tsunamin för 1 månads arbete. Hon har nu lovat vara här i tre år trots att hon har ett litet sjukhus i Gulbarga som nu sköts av hennes familj.

Hennes önskan är att hjälpa hela människan. Många har påverkats av vad som hänt och behöver någon att dela sina beskymmer med. Detta ger tillfälle till evangelisation där hon kan berätta om Jesus på ett naturligt sätt. Speciellt kvinnor med muslimsk bakgrund som helst besöker en kvinnlig doktor är glada åt att hon finns tillhands regelbundet.

Christina vill utveckla verksamheten till att omfatta mer av hälsofrågor och upplysning om riskerna för Aids.

Deras bil behöver snart bytas ut vilket kanske någon eller några av våra församlingar i Sverige kunde ta ansvar för.

På väg tillbaka besökte vi förstärkning och påbyggnad av en skyddsvall. Det höjda vattenståndet på vissa ställen efter tsunamin gjorde att värdefull jordbruksmark för bland annat grönsaksodling hotades. HCC startade tidigt detta arbete som vi nu såg färdigt.

Vattnet från kraftiga regn stannar nu och vattnar jorden samtidigt som saltvattnet hålls tillbaka. Ett i sig litet arbete i det stora hela men värdefullt för de som brukar jorden.

Söndagen var vi med att starta en ny församling som fått tillgång till en äldre mindre kyrkolokal. Pastor Moses ledde gudstjänsten tillsammans med Steven.

Pastor Moses har arbetat inom flottan i 15 år men kände kallelsen att på heltid arbeta som pastor, parrallelt med arbetet predikade och studerade han på korrespondans och ordinerades sedan som pastor inom HCC. Han betjänar två församlingar i Port Blair. Vi kände tacksamhet att få delta i denna högtid där vi kännde att Guds ande var med också i dessa små omständigheter.

Måndagen lämnade Steven oss för andra uppgifter på fastlandet. Vi besökte ön Haveluck tillsammans med Christina och hennes team. Det gav oss möjlighet till bad och närmare samtal med Christina om arbetet och hennes erfarenheter.

Båten tillbaka var försenad och det var kraftiga åskregn så vi landade i Port Blair 15 min innan båten till Hut Bay avgick. Ashish och Kobalkar mötte oss och vi hann precis ombord på båten som avgick 20.00 och tog 10 timmar. Båten gjorde bara 7 knop och var full av passagerare som låg och satt överallt.

Vi fick platser men nedanför fötterna låg en familj nicobarer (lokal befolkning) så det var svårt att få riktig vila.

Tisdag 06.00 kom vi fram till Port Blair (Lilla Andamanerna). Båten låg ute på redden eftersom piren var skadad och delvis borta som följd av jordbävning och tsunamin.

Vi möttes av en fruktansvärd syn, trots att det är fyra månader sedan nästan alla hus jämnades med marken har litet hänt. Namnskyltar på de som bott i husen hade satts upp av de som bott i husen. Några hade med hjälp av hopsamlade bräder försökt återskapa ett hem men de hörde till undantagen.

Den värsta chocken har lagt sig, arbetet för HCC och andra hjälporganisationer var nu inne i ett andra skede. Tidigare hade HCC delat ut mat till 200 familjer i 45 dagar och gett de drabbade 1250 fotogenkök och annan omdelbar hjälp.

Nu gällde det att skapa aktiviteter så att det dagliga livet kan återvända. HCC har delat ut symaskiner, en del tyg, svetsutrustning och reparationsverktyg för cykel och TV-apparater. Detta syselsätter en del men mer aktiviteter behövs. Skolböcker som försvann i flodvågen har också ersatts för barn från lekskola till 12 klass.

Vi träffade myndigheternas representant som var en ung och effektiv person (inte som många byråkrater jag träffat under de 22 år jag regelbundet besökt Indien).

Vi finansierar tillsammans med myndigheterna 25 nya båtar med nät, vår andel är 50% (c:a 20.000 kr). Myndigheterna bidrar med 30% resten får ägaren lån på vilket gör dem mer delaktiga och ansvariga.

HCC ansvarar också för 50 bostäder. Myndigheterna tillhandahåller det mesta av materialet. Vi upphandlar och övervakar arbetet. Bostäderna är av plåt och är tänkta att användas i två år då permanenta bostäder ska vara färdiga.

Personligen tror jag att de kommer att användas längre. Myndigheterna vill nu att vi skall bekosta betonggolv och elinstallationer, vilket ej var tänkt från början och ej med i budgeten, men måste anses vara nödvändigt för att familjerna ska få drägliga hem.

Det är viktigt att vi hjälps åt också i fortsättningen. Behoven är stora och inkomsterna för lokalbefolkningen har minskat eftersom turisterna uteblivet och mycket av jordbruket drabbats hårt.

Vi besökte ett vattenfall som tidigare var en turistattraktion med elefantsafari. Vattenfallet förstördes av jordbävningen och vattnet tog en annan väg så allt är stängt nu.

Tisdag eftermiddag fick vi en snabbare båt tillbaka. Under den kraftiga sjögången funderade vi över det vi sett och upplevt under våra varma och intensiva 36 timmar på öarna.

Göteborg 11 juni 2005

Jan Sjöblom