Ur spillrorna på Andamanerna
18 feb 2005

- Det kommer att kosta 100-tals miljoner att bygga upp ett fungerande samhälle igen på Andamanerna, säger Missionskyrkans medarbetare P-O Sveder Renklint, nyligen hemkommen från öarna. Tillsammans med infektionsläkaren Rune Andersson har han varit där för att bistå Missionskyrkans systerkyrka Hindustani Covenant Church. HCC avvecklar nu den akuta matutdelninen men kommer att finnas kvar under lång tid framöver för det långsiktiga återuppbyggnadsarbetet. 

Folket på Andamanerna reser sig upp ur spillrorna av det som varit deras vardagsliv. Trots allt det svåra börjar man bygga upp sitt liv igen. Nu går hjälparbetet in i den svåraste fasen, att ge hjälp på ett sätt som stöder denna process utan att ta ifrån människor deras egen initiativförmåga.

Liksom i övriga Sydostasien drabbades även Andamanerna och Nicobarerna den ödesdigra morgonen, 26 december 2004. Tidigt på morgonen, berättar människor, vaknande man av att marken skalv. Byggnader sprack eller rasade och man lämnade hastigt sina bostäder. Man kunde snabbt konstatera att det varit en stor jordbävning som drabbat området men man hade ingen aning om vad som skulle komma. Därför gick en del in i husen igen medan andra stannade utanför.

- Jag var nere vid stranden när jag hörde ett starkt ljud, som av 5 – 6 flygplan, berättar Sukhranjan Biswas från byn Hathi Tapu. Sedan sögs vattnet ut ur viken, säkert ett par kilometer. Så kom vattnet, det var som en väldig vägg. Jag lyckades få fatt i en stolpe och kunde hålla fast mig när jag sköljdes över av vågen. Säkert fyra gånger kom vattnet tillbaka, det for runt i viken där jag var. När vattnet sjönk undan vadade jag i lera upp till fast mark.

Han visar från höjden där vi står hur fälten ligger under vatten. Mycket troligt kommer de att fortsätta att göra det eftersom södra delen av ön South Andaman har sjunkit mellan 1,2 och 1,5 meter. Detta har gjort att många fält som tidigare legat nära stranden nu dagligen översköljs av saltvatten vid högvatten. De bönder som haft sina fält där står nu utan möjligheter att odla. Att bryta ny mark kan också bli svårt eftersom stora delar av öarna är skogsklädda och myndigheterna är måna om att bevara skogen så att erosionen inte ökar.

I byn Gupta Para träffar vi flera av de bybor som försörjer sig på fiske. Det är Mrs Sushila Mandal som för ordet. Hon berättar att vid tsunamin var en del av dem ute på havet och fiskade, de klarade sig bra. Men när de återvände till hamnen såg de den förödelse som drabbat de som haft sina båtar hemmavid. Flera båtar hade spolats långt upp på land, krossats eller skadats allvarligt. Även de som såg relativt välbehållna ut hade fått sina motorer dränkta i saltvattnet eller fått en del av bordläggningen lossliten.

Man berättar att hittills har bara tre fiskelag vågat ge sig ut på havet igen. Fångsterna för två av de tre båtarna har varit långt under de normala 200 kg man tidigare fått per dag. Även om man kan få en god fångst är det ännu så länge svårt att få avsättning för den eftersom uppköparnas kylhus också har skadats.

Det finns en stor rädsla för att ge sig ut på havet igen. Man vågar inte lita på att båtarna ska klara sjön. En fackman skulle behöva göra en besiktning för att se vilka reparationer som behövs på båtarna.

I byn Wandoor, också på South Andaman, hade man byggt upp en stor verksamhet omkring den gryende turistnäringen. Man hade båtturer ut till ett närbeläget korallrev, dykning och snorkling samt flera restauranger, gästhem och affärer.

Idag är det mesta förstört. Vid gatan närmast vattnet är flera affärer bortspolade. Den normala turistsäsongen som är från augusti till mars fick ett abrupt slut i och med tsunamin. Nu är inga turister kvar på ön men förhoppningen är att de ska återvända till nästa säsong.

En av flera frivilligorganisationer som redan från den första dagen gjorde stora insatser för att bistå var Hindustani Covenant Church (HCC), Svenska Missionskyrkans systerkyrka i Indien.

HCC har fyra församlingar på ön South Andaman med totalt ca 340 medlemmar. Bartholomeo Bara, pastor i en av församlingarna i Port Blair, tog vid katastrofen genast initiativ till att göra en insats för de drabbade. Han hyrde vattentankar och köksutrustning, köpte grönsaker på marknaden och volontärer från församlingen började med matlagningen. Med stöd av kyrkan på fastlandet organiserade man arbetet i större skala och inkluderade även hälsovård.

Under de veckor som gått sedan katastrofen har man på upp till tio platser delat ut mat och köksutrustning, arbetat med vattenförsörjning, gett grundläggande hälsovård och erbjudit samtalsstöd.

HCC:s erfarenheter från tidigare katastrofer har gjort att man kunnat utföra arbetet på ett effektivt sätt. Man har också sedan tidigare lärt sig vikten av att samarbeta med myndigheter och andra organisationer, vilket också skett på Andamanerna. Svenska Missionskyrkan  har stött arbetet genom egna insamlingar samt bidrag från Radiohjälpen och Sida.

Svårast drabbad i Andamanerna är den sydligaste ön, Little Andman. I huvudorten Hut Bay har i stort sett alla byggnader inom ett par hundra meter från stranden spolats bort. Officiellt har ett 50-tal personer dödats men folk på plats uppskattar att det rör sig om cirka 300. Redan veckan efter katastrofen började människorna bygga upp tillfälliga bostäder på kullarna bakom Hut Bay. Alla familjemedlemmar hjälptes åt med att samla brädbitar, plåtar och vad man kunde hitta av sitt eget eller andras att bygga med. 

Vi besöker en familj som bor i sitt skjul uppe på kullarna. Huset är byggt av brädor i olika färger och utseende. Familjen bestod från början av ett föräldrapar i sextioårsåldern med tre vuxna barn, en dotter och två bröder, samt fyra barnbarn. Man bodde i en storfamilj i ett hus när stranden.

- Jag var på sjukhuset med vår son som var sjuk när jordbävningen kom, berättar dottern. 

Bröderna arbetade i hamnen med att lossa ett fartyg. Vid jordbävningen förstördes mellansektionen på piren och de föll omkull. De sprang hem till huset. Inget vatten hade kommit, men man hörde ett starkt ljud. De tog familjen och sprang upp på kullarna. Pappan hade svårt att gå så ena sonen tog honom under armen. När man gått cirka 500 m kom den första vågen, som förde dem tillbaks till huset. Pappan fick andnöd och dog. Sonen sa till mamman att hon skulle gå upp på kullen medan han band fast pappans döda kropp vid ett träd. Efter en stund kom mamman tillbaka, hon kunde inte hitta vägen. Så kom den andra vågen.

- Jag sa till mamma att hålla hårt i ett träd, men vattnet tog alla med sig, berättar en av sönerna. När vågen lagt sig sprang vi och letade efter mamma utan att hitta henne. Vi sprang upp till kullen och berättade för de andra att mamma var borta. Det kom fyra vågor och de tog med sig också trädet där pappas kropp var fastbunden. Nästa dag återfann vi både mammas och pappas kroppar intill varandra cirka fyra kilometer bort. Kropparna var plundrade på smycken. Vi kunde bränna kropparna vilket är viktigt enligt vår hinduiska tro.

- Alla våra kläder och ägodelar var bortspolade, vi hade ingen mat i tre dagar utan levde på kokosnötter. På den fjärde dagen kom en helikopter och släppte ner kex och annat. Sedan dess har vi fått ett kilo ris från kommunen samt mat, kläder och köksutrustning från frivilligorganisationerna.

Vi frågar hur framtiden ser ut och de berättar om den rädsla de känner för en ny tsunami. De är oroliga tills hela familjen är samlad. När männen går till jobbet och barnen till skolan på morgonen vet de inte om de skall komma tillbaka. Barnen är rädda för vattnet och frågar: Kommer vattnet tillbaka? Skall vi dö?

Sönerna har fått arbete som daglönare hos kommunen i återuppbyggnadsarbetet. De lyckades återfinna en bankbok med lite pengar på ett konto. Men frågan är hur de skall kunna bevisa att det är deras konto utan ID-handlingar. De berättar också att myndigheterna ger ersättning till familjer som förlorat anhöriga, 100 000 rupees per person som omkommit.
 
Sakta börjar livet återvända. Skolorna startar, många röjer i bråten och överallt i samhället hör vi ljud av hammarslag. Barnen leker och vid vattnet har några pojkar börjar fiska krabbor med nätbitar man hittat.

HCC:s insats på Little Andaman består bland annat i att ge kläder, tyg, symaskiner, vattentankar, skolböcker och cyklar. Man hjälper också till med att bygga toaletter. Även här sker arbetet i nära samarbete med myndigheterna.

Som situationen ser ut på Andamanerna kommer det att kosta 100-tals miljoner kronor att bygga upp ett fungerande samhälle igen.

- Vi är tacksamma för det stöd vi fått från Svenska Missionskyrkan, Radiohjälpen och Sida, säger Ashish Waskar med team som ansvarar för HCC:s arbete.

- Nu är tiden inne att avveckla den akuta hjälpen med matutdelning och i slutet av mars avvecklar vi hälsoposterna. Detta är vårt gemensamma beslut i diskussion med myndigheter och andra frivilligorganisationer. Men vi kommer att behöva stötta människorna här under lång tid framöver, därför hoppas vi på fortsatt stöd från Sverige.





Text och foto
P-O Sveder Renklint
p-o.sveder.renklint@missionskyrkan.se

Rune Andersson   
rune.andersson@vgregion.se 

- Jag lyckades hålla mig fast i en stolpe medan vågen sköljde över mig, säger Sukhranjan Biswas.

Många fält som tidigare legat nära stranden översköljs nu dagligen av saltvatten.


Mrs Sushila Mandal berättar att en
del av dem som var ute på havet
och fiskade, klarade sig bra.


När de återvände till hamnen såg
de förödelsen.


Sedan katastrofen har HCC delat ut mat i tio läger.


Man har även delat ut paket med köksutrustning.


HCC erbjuder också hälsovård.


I Hut Bay har i stort sett alla byggnader förstörts.


Redan veckan efter katastrofen började människorna bygga upp tillfälliga bostäder på kullarna.


- Jag sa till mamma att hålla hårt i ett träd, men vattnet tog alla med sig, berättar en av sönerna.


Några pojkar börjar fiska krabbor med nätbitar man hittat.


HCCs hjälpmaterial lastas av vid hamnen.


Ashish Waskar med team ansvarar för HCC:s arbete på Andamanerna.