Vårt behov av hoppets tecken
Göran Zettergren, 2005-01-08

Kyrkor och samfund kommer under lång tid framöver få ta ett ansvar för att finnas nära människor i sorg. Vi får öppna våra kyrkor och missionshus för människor som söker tröst för sitt inre. Som medmänniskor får vi finnas till för dem som söker stillhet, vill tända ett ljus eller behöver någon att tala med.

Vi vill öppna våra rum, framför allt öppnar vi ett rum för sorgen. Vi får helt enkelt vara en kyrka med rum för hela livet.

I Missionskyrkan kommer denna katastrof mitt i en insamlingsperiod till vårt internationella arbete.  Denna insamling, också kallad annandagsinsamlingen, har vi kommit att kalla livets vatten.

Konkret handlar det om att vara med och få fram dricksvatten genom olika brunnsborrningsprojekt men också om det ”levande vatten” som Jesus talar om i evangelierna och som han vill erbjuda för den inre törsten. Som kyrka vill vi se till människans hela behov.

Katastrofen i Sydasien har visat oss dödens vatten.

Vi behöver motbilder, hoppets tecken. Vi behöver skymta livet. Media, inte minst kvällspressen, delger oss berättelser om människor som mirakulöst överlevt. Det handlar inte bara om massmediala knep för att sälja lösnummer. Vi orkar inte med att bara se död och förintelse utan behöver få del av hoppets tecken. Vi måste också få tacka för dem som överlevt utan att känna dåligt samvete.

Sorgen är alltid enskild och personlig men våra kyrkor och församlingar vill dela människors smärta. Den kristna församlingen är en unik gemenskap dit vi inte bara kommer för att möta människor som vi delar specifika intressen med. I den här gemenskapen finner vi också något utanför oss själva. Vi har kommit att kalla detta något för Gud.

När vi söker upp en kyrka vet vi att när vi själva inte orkar be så ber någon annan för oss. När vi inte orkar stå upp och sjunga lovsång hör vi röster bredvid, bakom eller framför oss som sjunger. Bönen och lovsången bär även oss och orkar vi inte tro så tror någon annan med och åt oss.

Den kyrka som jag företräder som missionsföreståndare har sedan 1940 arbetat i Indien genom systerkyrkan Hindustani Covenant Church, HCC. Hjälparbetare fanns därför på plats direkt efter att flodvågen drabbat ögrupperna Andamanerna och Nicobarerna i Indiska Oceanen. Inom Missionskyrkan i Sverige är vi stolta över att få samarbeta med en trovärdig kyrka i Indien. Vi har mycket att lära av denna, till numerären lilla kyrka, men som i sitt arbete visar att man tar sin kallelse på stort allvar.
 
HCC fokuserar idag sitt arbete på Andamanerna på fem byar som har ödelagts. Man har skickat ut team med läkare, sjukvårdare och hjälppersonal till de drabbade byarna. De ger akut hjälp till skadade och lidande människor och de skapar medvetenhet om hygien och sanitära problem. Sedan de första dagarna efter katastrofen har HCC varit på plats med mat, kläder, filtar och annan utrustning. Man har ställt i ordning kök där man delar ut mat till människor som förlorat allt. HCCs hjälparbetare sätter också upp tillfälliga hus av plåt och bambu.

Tack vare att Missionskyrkan i över 60 år samarbetet med kyrkan i Indien har vi snabba och säkra kanaler när det gäller vårt hjälparbete idag.

I tider som den vi nu lever i handlar det inte om vilken kyrka och tradition vi företräder. Krisen visar tydligt att vi behöver varandra och att vi vill samarbeta över samfundsgränser. Jag är glad över den ekumenik som finns i vårt land och som dessa dagar kan fördjupas.

Som kyrka är vi inte till för oss själva, utan för vår medmänniskas skull. Vår medmänniska nära och långt borta.

Göran Zettergren
missionsföreståndare
Svenska Missionskyrkan