Gothia Cup Brazzaville     
5/3 2004
 
Ankomst
Nu har vi, Kajsa Wallmyr och Andreas Svensson, varit i Kongo i snart två månader och så mycket har hänt att vi inte vet hur vi ska börja. Vi anlände till Brazzaville söndagen den 11 januari. När vi klev av planet slog värmen emot oss trots att klockan bara var sju på morgonen. Vi förstod inte ett ord av vad folk sa till oss på franska. Efter bara ett par timmar fortsatte vi med inrikesflyget till Pointe-Noire, kuststaden. Där tillbringade vi två veckor för att läsa franska. Varje dag hade vi tre lektioner med tre olika lärare. Det var en bra kurs men vi var ganska trötta på franskan efter ett tag. Det kändes inte som vi lärde oss så mycket för stunden, men för varje dag gick det bättre och nu klarar vi språket bra.

Projektet
När vi kom tillbaka till Brazzaville var det många som hade väntat på oss. Det kändes roligt och när vi kom till Mfilou, ett kvarter i utkanten av stan där vi spelar fotboll och anläggningen ska byggas, för att titta på träningen första gången stod alla 150 barnen och 10 ledarna där i en stor ring och hälsade oss välkomna.

Varje träning inleds med en sång och en bön vilket är en naturlig del av livet här, som man inte är van att se i Sverige. I alla fall inte inför en fotbollsträning.

Vi presenterade oss och sedan var det bara att köra igång fastän vi inte var ombytta eller hade några skor på oss. Vilken tung luft att springa i!
Det vi la märke till första gången var att det var väldig disciplin och att barnen sprang i raka led, nästan militäriskt och ledarna verkade älska att blåsa i sin visselpipa. Sedan var det väldigt trångt med alla barnen på samma plan och samma träningstid så det var många av de små som bara stod och tittade på de stora när de spelade. Dessutom fanns det bara 11 bollar att dela på för alla 150 barnen.

Indelning
För att varje lag ska få mer yta att röra sig på och fler bollar att dela på har vi nu delat in så att tre grupper tränar åt gången, två gånger i veckan och på lördagar kommer alla sex lagen samtidigt. Då försöker vi ha mycket matchspel mellan de olika åldersgrupperna.            

Tjejerna och killarna är indelade så här:
Tjejer: 9 – 13 år och 14 – 17 år
Killar: 9 – 10 år, 11 – 12 år, 13 – 14 år och 15 – 16 år

Ledare
I början var vi med på olika grupperna för att bekanta oss lite men nu har vi varsit lag som vi tränar tillsammans med en av de andra kongolesiska tränarna. Kajsa tränar 9 –13 åriga tjejerna tillsammans med Mouck-Etienne och Andreas tränar 11 – 12 åriga killarna tillsammans med Serges. De övriga lagen har två kongolesiska ledare var.

Ledarna är härliga och väldigt motiverade inför uppgiften. Tomas Hammar och Hans Noreliusson var här under två veckor i februari. Hans höll i målvaktsträning och Tomas hade lite tränarutbildning. Dessutom hade Tomas och Hans olika seminarier med alla ledare om ledarskap som var väldigt uppskattade.

Under ett av ledarseminarierna presenterade Tomas den ”goda cirkeln”. Det handlar om att uppmuntra barnen mycket för då blir de bekräftade, de känner att de har ett värde och att de är någon. Då tar de ansvar och kan prestera bättre. Det är nytt sätt att arbeta för många som själva har vuxit upp med lärare och ledare som försöker hitta fel istället. Vi försöker ha den ”goda cirkeln” som grund för arbetet med barnen.

Barnen
Det märks att det är många barn som vill komma och träna, inte minst bland tjejerna. När vi kom fanns det ungefär 20 tjejer men nu finns det 60 stycken så vi har fått sätta en gräns tills det finns mer yta att spela på och fler ledare som kan ta hand om barnen. Varje dag kommer det föräldrar som vill att deras barn ska få börja men än så länge får vi säga nej.

Vi har varit med i en månad nu och vi har kommit in bra och fått bra kontakt med barnen. Det finns många duktiga spelare och de är väldigt motiverade. Det roligaste är när deras glädje kommer fram. 
Ett problem som inte bara finns i Sverige är att man toppar lagen väldigt ofta så inte alla får spela. När vi precis hade kommit och det skulle spelas matcher så var det många som aldrig fick spela. Då vände sig Bakako (11 år) till Andreas och sa uppgivet: ”Coach, natten kommer och jag har fortfarande inte fått spela.”

Sedan har vi fått följa Bakako och nästa gång vi spelade matcher var han med och självklart gjorde han mål. Den enorma glädjen som han kände visade han med snygg bakåtvolt. Sådant hoppas vi få se mycket av här i Brazzaville.

Anläggningen
Under de två veckor som Tomas var här hände också mycket när det gäller anläggningen. Redan första dagen åkte vi till Mfilou för att mäta och kolla nivåskillnaden på tomten. Det är en skillnad på fem meter från ena hörnet till det andra. Schaktningen är igång men det kommer att ta ett tag eftersom det är så pass mycket jord som ska flyttas. De som gör jobbet sa att de trodde att det skulle ta fyra dagar men vi har redan varit där fem dagar och då är inte ens 11-mannaplanen klar. Men det kommer att bli bra sedan med en 11-mannaplan och två 7-mannaplaner.

Vi har även tittat på olika ritningsförslag tillsammans med de ansvariga på ASU, organisationen här i Kongo som driver fotbollsprojektet, till klubbhuset och fastnat för ett förslag, efter lite ändringar, som vi tror blir bra. Flera olika entreprenörer kommer nu in med offerter på den ritningen till ASU. Vi får verkligen vara med om mycket spännande!

Kyrka – Idrott
Tills sist tänkte vi berätta lite om sista dagen i februari. Vi började dagen med att gå till kyrkan, som de allra flesta här gör på söndagar. Just den här söndagen var det ett stort möte för EEC (Eglise Evangelique du Congo) i Brazzaville med omkring tiotusen gudstjänstdeltagare. Det var en sex timmar lång gudstjänst med pastorsordination, nattvard och härlig körsång.

Efter fyra timmar var vi tvungna att gå eftersom vi hade planerat in en fotbollsmatch mellan ledarna på fotbollsprojektet och de anställda på ASU.

Vi trodde att vi skulle smälta bort när vi var på planen där det inte fanns någon skugga och solen stekte. Vi svenskar orkade inte många ruscher. Många av barnen som brukar träna var där och hejade på ledarna. När Andreas kvitterade (det enda vettiga han gjorde på hela matchen) rusade alla barnen in och var helt överlyckliga över ett litet mål i en betydelselös match. I Sverige skulle ett sådant mål bara passera men här verkade det inte finnas några gränser för glädjen. Kanske beror skillnaden på hur vi reagerar på att många här i Kongo har haft det så svårt att man gläds för en sådan liten sak. Eller så är så vi dränkta med underhållning i Sverige att ett mål inte betyder något. Matchen slutade 1 –1

Kajsa & Andreas
Brazzaville