Gothia Cup Brazzaville
2006-06-23
 
Sitter nu i Serige, hemma i Skepplanda, en regning midsommarmorgon och ska skriva om mina sista veckor i Kongo Brazzaville och på fotbollsprojektet.
 
Måste börja med att säga att det kändes väldigt konstigt att åka från Kongo och att komma till Sverige, man förstår inte riktigt att det var slut på den här perioden. Man förstod inte att de ledare, barn, systrar och bröder jag då sa hej då till, skulle jag förmodligen inte se på ett bra tag. Kändes som man skulle träffa dem dagen efter igen, som vanligt.

Sen att komma till Sverige och andas den här höga klara luften, se alla rena gator, träffar familj och kompisar, försöka svara på alla svåra frågor, se nya saker och se gamla saker på nya sätt, höra svenska överallt och märka att man glömt av en massa ”svenska” grejer (t.ex. hur använder jag ett kreditkort)… Detta var nästa nya upplevelse.
 
Dessa nio månader har verkligen gått snabbt, ibland frågar jag mig om jag överhuvudtaget har varit i Kongo? Men så minns man tillbaks; till en frukost hos familjen Kinata på ”Plateau des 15 ans”, eller till en träning med 11-12 åringarna på Thomas Sankara eller till en ledarmatch på sanden i Mfilou. Då finns det ingen tvekan längre. Jag har vart i Kongo!
 
Det hände mycket, mycket under mina sista fyra veckor i landet. Det var bl.a. utflykt med ledarna till en badvänlig flod i Kintele, jag besökte stadens djurpark, badade i Kongofloden, bakade över 200 pannkakor i över 6 timmar med min ”Kongo-syster” Jeanelle och fick säga hej då till många människor som jag hoppas få träffa igen.
 
Även när det gäller projektet har det vart fullt ös för oss.
 
Det största som hänt sen slutet av maj var att vi hade en stor turnering för ungdomarna i Evangeliska kyrkan. Ett samarbete mellan oss på Gothia och ASUdh och JEEC (Jeune Eglise Evangelique du Congo – alltså Kongos motsvarighet till svenska SMU).

Målen med turneringen var att dels komma närmare kyrkan (som är en av huvudmännen bakom fotbollsskolan), att uppmuntra idrott och speciellt fotboll i kyrkans miljöer och sen att lyfta fram tjejerna genom att tydligt visa en gång till att fotboll inte bara är för killar. Av denna anledning hade vi fyra kategorier; tjejer 9-14 år, killar 9-14 år, tjejer 14 + och killar samma ålder. För att kunna ställa upp med ett kill-lag i turneringen var man sen tvungen att anmäla ett tjejlag.

Turneringen spelades över tre veckoslut och finalerna var söndagen den 11 juni och beskådades av många människor, bl.a. kyrkans vicepresident. Allting avslutades med tal, bön och prisutdelning, där förutom ettan och tvåan, även de justaste spelarna och den församling som hade anmält flest tjejer fick motta fina priser.

Med facit i hand kan man väl säga att det blev en väldigt fin avslutning på en turnering som hade haft lite problem med lag och spelare som inte respekterades Gothias normer för Fair-Play och ”tjejfotboll-uppmuntran”.
 
Sen måste jag berätta att vi också kommit igång så smått med den läxhjälp som vi funderat så mycket på. Vi har nu tre stycken motsvarande låg- mellanstadielärare som hjälper barnen på Gothia med deras skolarbeten. Under juni månad testar nu dessa tre kvinnor lite olika upplägg med barnen och arbetar med hur man kan utforma detta på bästa sätt. Frågor som behandlas är bl.a. Ska det vara frivilligt eller obligatoriskt? Ska det vara under förmiddagen, eftermiddagen eller kväll? Vilka barn ska få komma? Hur ska vi dela upp barnen? Hur gör vi med de äldsta ungdomarna?  
 
Andra ”goa” grejer som hänt under juni:

- Seminarium. Vi har haft två dagar med seminarium för ledarna. Första gången var ämnena ”Barnpsykologi” och ”Att behandla skador”. Andra gången ”Hur sköter man ett bibliotek?” och en domarkurs.
 
- Inskrivning. Vi har under våren haft en del barn som slutat och inte kommer längre. Av den anledningen har vi haft en liten inskrivning på Mfilou, Thomas Sankara och på Mansimou. Många barn och föräldrar (speciellt i de äldsta klasserna) kom till inskrivningen, men vi hade tyvärr få lediga platser i klasserna.

- Utflykt till Don Bosco. Den tionde juni (innan Sveriges match mot Tinidad) åkte vi på ännu en liten, men väldigt uppskattad, utflykt till anläggningen Don Bosco. Denna gång var det 13 -14 åringarna från Mfilou, Thomas Sankara och Mansimou som träffades, lekte, sjöng, spelade fotboll, åt macka och hade seminarium om ”Barnens rättigheter” och ”AIDS, sex och samlevnad”
 
Ja, och den 17 juni åkte jag till Sverige från mitt nu så kära Kongo. Hur sammanfattar jag då tiden i Brazzaville? Ja, i början var det lite trögt. Man kunde inte språket (jag blev ofta så trött på mig själv - att man var så seg att förstå och lära sig!), man kände inte så bra till kulturen och projektet. Men månaderna från december och framåt har vart några av de bästa i mitt liv. Oerhört intressant och det har känts så kul att få vara med och arbeta med barn och ungdomar och fotboll i ett sånt seriöst projekt som är så bra på många plan.
 
Som fotbollsvolontär arbetar man absolut inte bara på fotbollsplanen. Det har varit mycket olika arbetsuppgifter, och genom det har man lärt sig mycket olika saker. Det handlar mycket om att diskutera nya frågor som kommer upp, hitta lösningar och idéer, och sen är det till att driva idén och jobba och förhoppningsvis se resultat. Det som vart lite negativt, speciellt nu i slutet är väl att det kanske har blivit lite väl mycket jobb, men det är som sagt oerhört kul att jobba mycket och se resultat.
 
Om man ser det ur projektets synvinkel vad som hänt under året, så börjar väl själva investeringsfasen nå sitt slut (nu när möbler och material har införskaffat till det fina klubbhuset) och jag tror vi nu kan koncentrera oss ännu mer på projektets hjärta; utbildning. Utbildning för barn och oss ledare i olika ämnen som bl.a. fotboll, ledarskap, kamratskap, moral, engelska, fred, AIDS, droger och kvinnans och barnens rättigheter.
 
Ja, tack alla i Kongo och i Sverige för denna tid.
 
Gustav