Gothia Cup Brazzaville
2007-03-05

Då var det dags igen. Nyhetsbrevet ska knåpas ihop och nu har uppdraget hamnat i mitt (Simons) knä och jag ska göra mitt bästa för att förvalta det väl. Efter fem månaders tid här i Kongo tycker jag att det börjar bli lite klurigt att skriva dessa rapporter.

Den första tiden här i landet var fylld av nya upplevelser som lätt skulle kunna fylla 15 sådana här brev. Nu är Afrika vardagen. Barn som klappar på mina armar för att jag är vit, kvinnor som glider runt i elegant majestät med ved på huvudet som väger minst fyra ton och det ständiga stöket det innebar att leva under samma tak som 15 andra personer, är nu ingenting jag höjer ögonbrynen för. Det är Afrika.

Dagarna glider fram i ett underbart skönt tempo. Saker som i Sverige tar fem minuter att fixa kan man få lägga en förmiddag på här. Det kongolesiska tempot ger mig ro i själen 95 procent av tiden och de andra 5 procenten är snart nere i 2. Men något som går på högvarv här i landet är våra (volontärernas) hjärnor. Man har frågor som ständigt snurrar runt i huvudet: Varför gör man så? Varför händer just det? Är det bra eller dåligt?  Frågorna dyker upp hundra gånger per dag och jag undrar om man kommer att få några egentliga svar.




För oss ”fotbollar” (smeknamnet har vi fått för våra arbetsuppgifter och inte för formen på våra kroppar, Faiths anmärkning) är det just nu otroligt mycket jobb. Sex dagar i veckan från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Men arbetsuppgifterna är så skiftande och roliga att det ibland inte känns som att man jobbar. Att gå till träningen varje dag och skratta och ha roligt med barnen är något som jag tror är svårt att överträffa och trivselfaktorn är otroligt hög.

Nu förbereder vi oss för fullt för internationella kvinnodagen som går av stapeln på torsdag. Karnevalståg, planterande av träd, seminarier och lekar står på schemat för alla Gothias tjejer.

Synen på tjejfotboll här nere är ur svensk synvinkel kanske inte optimal men det ska vi på Gothia vara med och förändra. Händelser som den internationella kvinnodagen är perfekta tillfällen att visa upp alla tjejerna som förebilder för andra tjejer som vill börja spela fotboll.

Vi ska också besöka alla barnen, i våra klasser, i deras hem. För er undertecknade blir det i runda slängar 55 besök. Dessa är dock väldigt viktigt både för jobbet och även för ens egen syn på hur olika man kan leva. Pengar är ju en bristvara för gemene man här i landet och det ska bli väldigt intressant att se hur många av familjerna som har två bilar och en plasma-tv på väggen (oddsen för att man kommer stöta på detta är enligt mina beräkningar skyhöga). Men det intressanta är att barnen är så glada och levande även om de saknar dessa, för oss västerlänningar, så viktiga attribut. – Kanske har vi något att lära oss?

Nu måste jag ju nästan avsluta med att skriva att tiden går otroligt fort här nere. Dryga fem månader har gått och ynka två är kvar. Det ständiga böneämnet här nere är att tiden ska gå långsamt nog så att vi ska hinna stanna upp och tänka att vi verkligen bor och jobbar i Kongo. Man glömmer lätt detta ibland.

Ha det bäst!
För vi kommer ha det ännu bättre här i Kongo!

”Fotbollarna”
 genom Simon Nilsson