GothiaCup Brazzaville
februari 2009

Sightseeing i Brazzaville

När jag är på väg hem från träningen och sitter på min plats längst in i den trånga minibussen och de andra passagerarna kollar nyfiket på mig, pratar i munnen på varandra och undrar vad det är för en mondele (viting) som sitter tyst inne i hörnet. Och när vi skumpar förbi hus som liknar allt från små plåtskjul till pampiga palats. Då önskar jag att någon hemifrån satt bredvid mig där i bussen och delade den kongolesiska vardagen med mig.

När jag en måndag morgon promenerar in till kontoret på ASUdh för att vara med på måndagsmötet och går förbi långa köer av taxibilar och bussar. När presidenten har stängt av alla vägar i stan för att han själv någon gång under dagen ska ut på vägarna och åka. När taxichaufförerna, som knappt får dagsinkomsten att gå ihop i vanliga fall, tvingas spendera timmar i bilköer då de måste köra långa omvägar. Då önskar jag att någon hemifrån gick bredvid mig och fick se en liten del av den orättvisa värld vi lever i.

När jag sitter och pratar med mina kongolesiska småsyskon och de frågar mig varför jag är vit. När de konstaterar att jag ju faktiskt inte har samma ögonfärg som någon av dem, utan att mina är så där konstigt gröna med  till och med lite blått i. Då önskar jag att någon mer fick höra deras kluriga tankar och funderingar om varför vi är lika, men ändå olika.

När jag liksom i ett glädjerus svävar hem som på små moln efter en träning med grabbarna ute på Mfilou och har haft en träning där allt bara flutit på. När övningarna har funkat precis så som jag planerat och vi har haft det så roligt tillsammans. När vi avslutat träningen med att köra tvåmål och jag sedan lärt dem lite svenska. Då önskar jag att någon hemifrån svävade där bredvid mig och fick uppleva glädjeruset som ilar genom kroppen.

Det finns många stunder då jag önskar att jag fick dela alla de upplevelser jag får vara med om här i Kongo med någon. Mycket av det vi upplever är svårt att riktigt förklara för dem som inte varit här och det finns så mycket att berätta. Varje gång vi åker buss är liksom ett äventyr i sig.

Brazzaville är ingen turiststad och det finns inga direkta sevärdheter här. Men om jag ändå skulle jag ta med er på sightseeing i stan, så skulle vi göra allt det kongoleserna själva gör. Jag skulle ta med er i det som numera är min vardag och vi skulle göra allt från att åka med de trånga bussarna till att äta ”fou fou” i mörkret då elen har gått. Det är vad jag kallar egentliga sevärdheter och jag tror det skulle bli en resa ni sent skulle glömma. Jag är så glad över att få vara här och över den möjlighet jag fått att komma så nära en annan kultur.

Under februari månad har vi arbetat med visum-ansökningarna till laget som ska till Sverige i sommar. Det är många papper som ska fyllas i och många steg och svårigheter på vägen. En stor del av barnens och ledarnas pass har blivit klara och vi är ett steg närmare Gothia Cup. Träningarna har rullat på som vanligt för både laget och alla andra klasser i skolan på de olika anläggningarna.

Klubblaget har spelat i den kongolesiska cupen och gick vidare från första omgången efter en vinst med 2-0 mot ett lag som även de spelar i tredje divisionen. I andra omgången blev det svårare motstånd, då mot ett lag i högsta divisionen och trots en stark insats blev det förlust med 0-1. På plats på läktaren fanns ledare och barn från fotbollsskolan under de båda matcherna för att stötta vårt lag och det kändes roligt att ha ett lag att tillsammans heja fram. Det är dessutom kul för barnen att kunna ha som mål att en dag få spela i klubben och ha något att jobba för. På läktaren hade vi dessutom sällskap av förbundskaptenen för det kongolesiska juniorlandslaget. Under februari gjorde han ett besök på huvudanläggningen i Mfilou och bjöd även in klubben till att spela en match mot juniorlandslaget på den stora stadion här i Brazzaville. Det resulterade i att det numera finns tre spelare från vårt klubblag som spelar med juniorlandslaget. Det var en stor glädje för fotbollsskolan och vi är alla mycket stolta.

fotbollsvolontärerna
genom Sara