GothiaCup Brazzaville
maj 2009

Chamma, en tioårig liten kille är på sin första fotbollsträning på C.F Gothia ute på Mansimou. Han kom ut en dag när jag satt i magasinet innan en träning och förberedde träningsmaterialet. Jag kände inte igen honom, men han kom in och ställde sig bredvid mig. Han sa inte så mycket, jag fick liksom dra ur honom det han ville få sagt. Hans ögon lyste och så sa plötsligt han:
- Jag vill börja spela fotboll.

Jag blev så glad. Sötare grabb får man leta efter och hans blygsamhet var så charmerande. Klart du ska vara med och spela sa jag. Jag föreslog att han kunde vara med redan på träningen samma dag för att testa och se hur det kändes. Han sprack upp i ett leende. Han tittade på mig och sa att han bara skulle sticka hem och hämta sina skor.
- Jag kommer tillbaka. Jag ska bara hämta skor. Men jag kommer tillbaka! Jag skyndar mig.

Och så la han benen på ryggen och sprang iväg.
Lite senare är träningen i full gång och jag har ett blandat gäng killar mellan tio och sjutton år gamla. Lilla Chamma är kanske den yngsta och han försvinner lite i mängden av de äldre killarna. Bland de som har varit med förr och verkligen har koll på både sin teknik, vad Gothia handlar om och som kan sångerna vi kör innan träningen.  Jag försöker verkligen göra mitt bästa för att Chamma inte ska känna sig utanför. Mot slutet delas de äldre och yngre spelarna upp i olika grupper för att avsluta med lite spel.  Även bland de yngre killarna är det många som vågar ta för sig och som inte visar minsta tecken på blyghet.  Chamma håller en position väldigt långt bak på egen planhalva och är inte särskilt aktiv i spelet. Visst, kommer bollen mot honom gör han vad han ska, men inte så mycket mer. Jag tänker att nu tycker han det är jobbigt och tråkigt, så jag frågar honom hur det går och ifall han tycker det är kul. Hela hans ansikte spricker upp i ett leende och han strålar ikapp med solen på himlen. De bruna ögonen glittrar och så gör han tummen upp med båda händerna och säger inget mer än ett kort ja. Oui. Men mer behövs inte. För hans glädje går inte att ta miste på.

Vi volontärer har sagt det förr och vi säger det igen. Vår tid i Kongo har gått upp och ner likt en berg- och dalbana. Ibland har det verkligen varit tufft av olika anledningar, men samtidigt har vi haft sådana fantastiska toppar. Sådana stunder och tillfällen som jag just beskrivit om Chamma är det som gör det värt allt hårt arbete och som hela tiden är värda att kämpa för. En tumme upp, ett leende eller ett härligt samtal, det har gett oss minnen för livet och det är det vi kommer ta med oss hem. Att ha fått möjligheten att jobba för ett projekt som C.F Gothia har verkligen varit inspirerande. Det är ett konkret projekt som verkligen gör nytta och detta till stor del tack vare alla härliga ledare som lägger ner sin själ för fotbollsskolan.  Trots att vi nu åker hemåt, fyllda av nya erfarenheter, är det inte riktigt slut än. I slutet av juni landar vårt lag från fotbollsskolan i Sverige och äventyret fortsätter på hemmaplan. Det ska bli fantastiskt roligt och vi hoppas killarna som valts ut för att representera fotbollsskolan får allt det stöd som de är värda.

Och samtidigt som laget kommer till Sverige så hoppas jag med hela mitt hjärta att fler killar som Chamma tar sig till fotbollsskolan och börjar spela. Varje vecka växte han och det var häftigt att få vara en del av det. Trots att han kanske inte kommer bli vår nästa Ronaldo, så tror jag fotbollen kan ge honom mycket annat. Och trots att han ofta drömmer sig bort och tankarna flyger iväg på annat håll tror jag att han verkligen tycker det är roligt att spela fotboll och att det betyder mycket för honom. Han är ett av alla fina minnen som jag alltid kommer bära med mig från min tid i Kongo.

Fotbollsvolontärerna, genom Sara