Gothia Cup Brazzaville
4 mars 2005

Ibland blir dagarna inte som man tänkt sig, i fredags den 4:e mars hände det mig något som jag alltid kommer att minnas av flera anledningar. Jag tanker på er vänner hemma i Sverige och jag vill säga ett stort TACK for alla reflektioner och tankar ni ger mig i samband med mina rundbrev. Det värmer och sporrar mig att skriva om det jag upplever.

Många kramar och tankar Linda


Kaos på marknadsplatsen

Det är fredag och det är en dag för ledighet och avkoppling. Jag ska träffa de andra volontärerna, solen lyser och jag kanner mig glad inför dagen som väntar. Vad kan jag få lära mig, se och lyssna till idag?

Som så många ganger förr åker jag ensam utan Olle. När jag hoppar av bussen som tagit mig till marknaden Total känns allt som vanligt. Det är varmt, folkliv, trafik, kommers, tillrop och skolagning. Några minuter senare hör jag ett ljud som kväver sorlet av röster. På bara några sekunder är det som ett täcke av rädsla lägger sig över marknadsplatsen och människor flyr i panik. Det är ljudet av kulor som viner i luften.

Jag förstår ganska snabbt vad som händer och försöker behålla lugnet och jag springer i riktningen mot familjen Makayas hus. Väl framme vid huset börjar jag på riktigt inse vad som har hänt och mamma Makaya är snabbt framme och försöker lugna mig.

Vi tar oss in i huset, stänger alla fönster och dörrar, stänger av ljudet på mobiltelefonerna och sätter oss på golvet för att vänta på att det ska lugna sig. I trädgården cirkulerar beväpnade ninjas. De hotar och kräver bil och telefon av en taxichaufför. De skjuter omkring sig, vi tar skydd på golvet, min kropp reagerar fysiskt och jag fylls av rädsla. Sex timmar satt vi i huset i väntan på att kunna ta oss därifrån. Timmar som fylldes av bön, tårar, tankar, rädsla och återigen bön.

Nu i efterhand lever fortfarande en rädsla kvar inom mig när jag passerar Total, ser militärer med vapen och hör ljud som påminner om händelsen. Samtidigt är jag så otroligt tacksam att allt gick bra och man påminns om hur skört och värdefullt livet är. Alla tankar, känslor och upplevelser som utspelades under dessa sex timmar får mig också att tanka på alla människor och barn jag möter här i Kongo varje dag. Människor som under månader och år levt med krig, rädsla och ovisshet om framtiden. Små barn som lever med traumatiska minnen om hur de flytt under skott, hoppat over döda kroppar och lämnat deras hus och allt de äger. Varför ska vi människor alltid markera det som skiljer oss åt istället för att arbeta tillsammans och satsa på det vi har gemensamt?

”Natten kommer. Ljuden har tystnat. I stillheten framkallas dagens bilder: Vägarna jag gick, skuggorna, Glädjen och smärtan, Orden jag hörde, orden jag sa. Tack, Gud, för alla dina gåvor, Också för dem som jag fick ge. Låt nu din barmhärtighets natt omsluta mig, utsudda all sorg ur mitt sinne och ge min trötta kropp vila.” (Dikten är hämtad ur boken bön helt enkelt, utgiven av Verbum)

Ett värmande ljus
Jag sitter i mörkret, framför mig står ett ensamt ljus och brinner. Allt är stilla och tyst, det behövs inga ord. Värmen och den stilla lågan från ljuset skänker mig en trygghet och Gud känns så nära. Jag tackar för att han var med oss igår, stillade var rädsla, bar oss i sina armar och beskyddade oss. Mitt ljus brinner också för alla den människor runt om i världen som lever under krig och rädsla eller med fruktansvärda krigsminnen. Jag tittar på ljuset igen, ikväll formuleras inte min bön i ord utan i form av ett brinnande ljus. Amen

Linda
fotbollsvolontär
i Kongo Brazzaville